Vaniljbullen

I går morse ringde jag vännen och skvallrade på mig själv.. Jag berättade att jag hade börjat räkna kalorier och planera viktnedgång, och att jag var rädd för att trassla in mig i sjukdomen igen.

Vi hjälptes åt att skriva ihop ett tydligt, och noggrannt matschema för dagen och efter det gjorde jag allt för att följa det till punkt och prickar.


Kvällen i går, tillbringades på examensfest hos en kompis. En mycket trevlig tillställning! :)
Jag lyckades plocka ihop en normalstor portion middag av buffén, och åt dessutom en liten bit tårta och en nästan lika liten bit morotskaka till efterrätt. Gott faktiskt, till och med tårtan var god - trots grädden. Två bitar godis slank också ner i magen.


I kväll ska jag på bio, Sherlock Holmes. Har pratat med vännen, om att äta popcorn i kväll. Jag vet inte vad jag tänker om det just nu. Hon påstår att det inte är konstigt att äta en liten popcorn till mellanmål eller kvällsmat när man är på bio. Jag vill tro henne, och de flesta äter ju faktiskt popcorn, godis eller något annat sådant när de är på bio. Det är ju konstigare att ta med sig en macka och en frukt in i salongen... :) Det gjorde jag länge när jag var på bio. Det är ju faktiskt normalare att äta popcorn. 

Brukar ni äta något när ni är på bio?  

Dagens lunch bestod av rester från gårdagen. Rotsaker, kycklingspett,
sallad och mango chutney-yoghurt.


Om drygt en timme kommer två kompisar och hjälper mig att fika upp en del av kakan och bullen som blev över från igår. Innan dess ska jag spela piano och nöta in lite musikteori. :) Och efter fikat ska vi in till stan och gå på nyårsgudstjänst.


Det här året börjar bra!

Jag erkänner, det går åt skogen... Just nu går allt åt skogen. Jag misslyckas totalt och känner mig helt värdelös. Men jag försöker påminna mig själv om att det inte är sant. Jag är inte värdelös och inte totalt misslyckad. Jag kan göra något åt den här situationen, det är apsvårt, men jag vet att jag kan! Jag kan och jag ska vända den här spiralen.

Det handlar mycket om min egna inställning. Jag måste tro att jag kan klara det! Annars kommer det aldrig gå...

Jag har skrivit ett tydligt matschema för morgondagen, och jag ska försöka följa det. På något sätt gäller det att vara hård mot sig själv. Oavsett hur det känns i morgon klockan 9.00 på morgonen, ska jag äta frukost. Får jag ångest eller ont i magen så får jag lägga mig en stund med vetekudden på magen och försöka tvinga mig själv till sunda tankar....


Matschema, 30 december 2009

9.00 - 2 dl filmjölk, 2 dl havrefras, en apelsin och en kopp te.

12.00 - 2,5 dl spenatsoppa, ett kokt ägg och 2 dl mjölk

15.00 - 2 dl nyponsoppa och en skorpa (te)

18.00 - 2,5 dl potatissoppa, en macka med ost och 2 dl mjölk

21.00 - 2 dl varm mjölk med tepåse i, en macka med ost

Kanske till och med ska se det som utmaningar, utmaningar som man får bocka av när man klarat. Jag är ju en sådan som älskar att bocka av saker på listor. :)

Hade en väldigt bra helg i Stockholm! Tänkte faktiskt inte jättemycket på mat... Umgicks med min mamma och med några vänner. Åt middag ute på restaurang en dag och då blev det också en kula glass till efterrätt, fikade två gånger (en kanelbulle och en saffransrulltårta) och åt vitt surdegsbröd till frukost varje dag. Och åt en ischoklad och en pepparkaka när jag blev bjuden på stan.

Känns som jag är hyfsat på banan, har lite problem med att äta två lagade mål mat om dagen just nu... Men det funkar väldigt mycket bättre nu än förra veckan. Min mamma äter bara ett lagat mål mat om dagen, så när jag är med henne blir det svårt att få till två lagade mål... Det ställer till det lite i huvudet på mig ibland, får jag erkänna.


Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här nu, har ingen inspiration... Har ni förslag så kom gärna med dom.

Nu ska jag sy, och sen dra iväg till stan och skolan.

Ha en bra dag!

I dag skulle jag egentligen gått på julfest och ätit pepparkakor, men jag börjar inse att jag förmodligen inte kommer hinna det. Sitter nämligen med en tenta just nu och den är inte klar på långa vägar.

Därför och bara därför, tänker jag byta ut dagens utmaning mot en annan. :)

Dagens utmaning blir istället pepparkaksbaket och en normal och mysig julkvällsfika med tända ljus, glögg, en macka, tre hembakade pepparkakor och härlig julmusik. [ ] 


I natt vaknade jag för övrigt klockan tre och kände mig jättetjock och äcklig... Jag gör det ibland, och jag tycker att det är väldigt obehagligt... Jag förstår inte riktigt vad det beror på. Först blev jag rädd, för jag har känt mig så frisk det senaste dygnet och vill verkligen inte börja vackla igen... Sen insåg jag att det är bara jag som kan göra något åt det här! Antingen låter jag de här tankarna slå rot eller så tvingar jag bort dom med mottankar och tankar på allt som inte har med vikt och utseende att göra.

Jag lyckades, jag låg och hittade på en liten berättelse för mig själv och tillslut somnade jag om. Och när jag vaknade var det inga problem att äta frukost och jag kände mig inte tjock, såg till och med fram emot dagen och pepparkaksbaket...

Det har minst sagt varit kaos de senaste veckorna... Vet att det inte har märkts i bloggen - jag har helt enkelt bara skrivit här de dagar det har känts som bäst. 

I går var jag hos psykologen, och fick några saker att fundera på.

Jag har än en gång bestämt mig för att våga bli frisk. Och om det ska funka tror jag att jag måste sluta väga mig. Det känns läskigt... Jag avskyr att väga mig, mår alltid lika dåligt innan - men samtidigt är det skönt att ha kontroll över vikten. Det är skönt att veta att man inte går upp massor i vikt, att vikten håller sig stabilt. Men, jag tror ändå att jag måste släppa den kontrollen om jag någonsin ska kunna bli frisk. 

Jag är så låst vid vågen, så jag kan inte och vågar inte äta så som jag vill och borde... 


Jag har en låång lista på förbjudna livsmedel, och om jag någonsin ska våga ta tag i den och så småningom kunna äta allt så måste jag nog släppa vågen. 

Jag har ett matschema, jag vet hur mycket jag ska äta och rent teoretiskt vet jag att jag kan byta ut mellanmålsmackan mot 100 g godis ibland, jag ska bara våga göra det i praktiken också. 


Jag ska försöka genomföra en utmaning varje dag den närmsta veckan, får se hur det känns...

Den här veckan (torsdag - onsdag):
Torsdag - 40 g choklad till mellanmål [X]
Fredag - Fika kvällsmat (minst en macka, gärna två) tillsammans med mina kompisar.
Lördag - Gå på julfest och äta glögg och pepparkakor till kvällsmat. 
Söndag - Äta lussekatt och mjölk till kvällsmat, hos grannen.

Måndag - Äta kvällsmat (macka) tillsammans med husgruppen.
Tisdag - 100 g smågodis till mellanmål, tillsammans med en vän.
Onsdag - ?

Önska mig lycka till, dagens utmaning har jag redan klarat av! :)

Förra året vid den här tiden fick jag en chokladkalender av en av mina bästa vänner... Jag kunde inte hantera den, och det slutade med att jag öppnade alla luckorna och slängde alla chokladbitarna i soporna. Då tänkte jag, att nästa år ska jag minsann klara av att ha en chokladkalender! Nästa år, ska jag äta en chokladbit varje dag och njuta av det...

Nu är det nästa år. Det var nu jag skulle kunna hantera en chokladkalender och äta en chokladbit varje dag och njuta.... Kan jag det? Nej.... Nu sitter jag och tänker att, nästa år - då ska jag köpa en chokladkalender. Då ska jag klarar av att äta en chokladbit varje dag och njuta av det... Då ska jag vara frisk!


Hela julen är så förknippad med mat och ätande. Julmust, lussekatter, knäck, choklad, pepparkakor, tomteskum, nötter... Och allt ska man kunna äta i rimliga mängder och på ett normalt sätt, utan ångest.....

Hur mycket är normalt att äta? Hur gör vanliga människor? Kan jag göra som vanliga människor utan att få ångest?




Hur tänker ni kring julen och all mat och allt godis?

Veckan innan jag skulle börja på dagvården hade jag ett möte med det som skulle bli min kontaktperson under de 12 veckorna som dagvården varade. Under det mötet blev jag visad runt i lokalerna och vi gick också igenom all information, som jag tidigare hade fått på posten. Jag var jättenervös... 

Den första veckan på dagvården var inte min bästa vecka, kan man säga. Allt var nytt, jag tyckte att vi åt hela tiden och jag hade konstant ont i magen... Och jag grät, massor. 

Ungefär såhär såg dagarna ut:

8.15 frukost (ex. en tallrik fil och flingor, en macka och ett glas proviva)

10.15 Mellanmål (ex. en macka och en frukt)

12.15 Lunch (ex. fisk och potatis, sås och sallad och ett glas mjölk)

Mellan måltiderna var det ibland schemalagda aktiviteter. Det var diskussionsgrupper, möten med dietisten i grupp, bild, drama, skapande och enskilda samtal. Vissa dagar var det också mycket tid att bara sitta, då brukade jag ha med mig något eget pyssel (virkning eller lite pärlor). Det fanns också en sjukgymnast som man träffade både i grupp och enskilt.

En gång i veckan gick vi tillsammans till sjukhuset restaurang och åt lunch. Då gick en behandlare före och visade hur mycket man skulle ta av olika saker. 

En dag i veckan var det social träning, då fick man själv bestämma lite vad man ville träna på. Kunde vara nästan vad som helst. (Laga mat hemma, få struktur på ätandet hemma, prova kläder, handla i mataffär, fika på stan, äta lunch på stan...)

Två dagar i veckan var det också matlagning på avdelningen. På tisdagar var man två som lagade mat (vilka det var, bestämde behandlarna) och på fredagar var det en ensam som stod för matlagningen. De dagar man hade matlagning gick hela dagen till det. Efter frukost fick man en liten paus och sen var det dags att komma fram till vad man skulle laga, skriva handlingslista och promenera till mataffären och handla. Sen var det mellanmål och därefter en liten paus och sedan dags för själva matlagningen. 


De första veckorna på dagvården var som sagt var ganska jobbiga, och jag gjorde mest som de sa åt mig att göra. Tog nästan inga egna initiativ. Efter hand märkte jag att jag vågade ta mer plats och prata mer. Då blev behandlingen väldigt mycket roligare. :) Då märkte jag också att det fanns behandlare som gick att skoja lite med... De var inte torra, tråkiga vakter som bara skulle se till så att jag åt upp och inte fuskade...

Det dröjde också några veckor innan jag insåg att det faktiskt krävdes en hel del arbete från mig själv också, om jag någonsin skulle bli frisk. Det räckte inte med att jag kom till dagvården varje dag, jag behövde kämpa lika mycket hemma också... Jag kunde inte hålla på och äta soppa till middag varje dag för att det var lättast, och jag var tvungen att vara ärlig och tala om för behandlaren hur jag faktiskt klarade mig hemma. Det var bara jag själv som förlorade på att låtsas vara friskare än vad jag var. 

Varje dag fyllde vi i matdagböcker, där vi skrev vad vi hade ätit, vilken tid och hur det kändes. Man kunde också få en veckoplanering, där man själv fyllde i vad man skulle äta när man inte var på dagvården. Vissa använde sig av det, andra inte. Jag tyckte att det var skönt att ha, mest för att ha något att titta på om det krisade sig. Det var inte så att jag alltid följde den där planeringen, men när jag inte hade en aning om vad jag skulle äta så kunde jag titta på den och bara mekaniskt äta det som var planerat. Det underlättade för mig.
 

En morgon i veckan var det vägning, innan frukost. Jag hade slängt ut min egna våg då och vägde mig aldrig hemma, och det dröjde länge innan jag vågade titta på siffrorna på sjukhuset... Men jag kan nu i efterhand ärligt säga att jag gick inte upp så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag låg precis på gränsen till undervikt när jag började... Jag tränade på tok för mycket och åt på tok för lite innan jag började dagvården. Och jag var helt övertygad om att jag skulle gå upp hur mycket som helst när jag slutade träna och började äta regelbundet... men, det gjorde jag inte... Jag gjorde verkligen inte det! Några kilo gick jag upp, och sen dess har min vikt legat relativt stabilt. Jag är inte alltid nöjd med min vikt, men jag känner en trygghet i att veta att vikten inte förändras särskilt mycket från vecka till vecka. Vikten var väldigt mycket mer ostabil och opålitlig när jag var som sjukast.

Hur mycket man går upp i vikt beror naturligtvis på vad man väger från början och hur mycket man behöver gå upp i vikt och allt sådant där. Men jag känner ingen som har gått igenom en dagvårdsbehandling och blivit tjock av det!

Däremot känner jag många som har gått igenom en dagvårdsbehandling och fått en betydligt förbättrad livskvalitet.

Det är så sjukt värt det!

Vet inte vad mer jag ska skriva, men jag svarar gärna på frågor om det är någon som undrar något! Tveka inte att fråga, jag vill hjälpa till, svara på frågor och stötta så mycket jag bara kan!

(Vet inte varifrån bilden kommer, har förmodligen snott den från någon annan... Förlåt i så fall...)

Jag började min kontakt med ätstörningsmottagningen genom att skicka ett mail till dietisten som arbetade där. Jag visste inte då att det var henne jag kontaktade. Det enda jag då var intresserad av, var att sluta hetsäta och kräkas så att jag kunde gå ner mer och snabbare i vikt. Dietisten genomskådade mig och gav mig rådet att söka hjälp på mottagningen istället... Det gjorde jag inte....

Men en av mina vänner gjorde det. Hon ringde till mottagningen och anmälde mig som vårdsökande - och därefter följde hon med mig dit på ett antal bedömningssamtal och möten med läkare. Första gången jag öppnade dörren och satte foten inne på anorexi- och bulimimottagningen ville jag bara springa därifrån. Hela jag fylldes av en främmande och skrämmande overklighetskänsla. Vad gjorde jag där? Jag var inte sjuk, jag kunde bara inte riktigt hantera maten... Jag behövde ju ett matschema att följa så att jag kunde få ordning på mitt ätande och gå ner i vikt. För det var ju det jag behövde... Minns också väldigt tydligt första gången jag skulle ställa mig på mottagningens våg. Min vän fick göra det före mig... Och efteråt ställde jag mig tvekande på vågen, med ryggen mot siffrorna och med ögonen fästa på vännen. Varken hon eller jag såg siffrorna som vågen visade.

Ungefär 9 månader senare kände jag mig redo att ge mig in i dagvårdsbehandlingen.....


Det var början av min vandring mot ett friskt liv...
Fortsättning följer.... (och jag garanterar ett lyckligt slut! ;)

Hittade den här länken nyss...  http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6130329.ab

Har svårt att tro att det skulle gå att få fram en medicin mot bulimi. Hela artikeln verkar utgå ifrån att bulimi enbart beror på ett "begär efter onyttig mat". Den medicinen skulle förmodligen inte hjälpa mig ett dugg!

Jag tror att det enda sättet att bli frisk från bulimi är att äta regelbundet och tillräckligt mycket, oavsett allt. Även om det händer yttre saker som påverkar oss negativt - man måste helt enkelt lära sig att hantera alla typer av känslor. 

Visst hade det varit skönt om det fanns en medicin som botade bulimin, men jag har väldigt svårt att tro att det skulle fungera.

Vad tror ni?


Idag åt jag en väldigt god lunch! :) Ugnsbakad lax och potatis... Lite vitt vin, tomat och cremé fraishe franska örter gjorde laxen suveränt god!   

Den här låttexten fick tjäna som bön för mig, när jag var som sjukast...

Help me belive heter låten, här kommer en spotifylänk:
http://open.spotify.com/track/6TUyYLUNT1QrZjgLHytjfn

Hade bestämt att jag skulle träna med en kompis i eftermiddag. Vi har pratat om det ganska länge och nu äntligen skulle det bli av! Jag har inte tränat på det sättet sen i våras, när allt spårade ur och jag blev sjukt fixerad vid träning och vikt... Jag har cyklat och tagit promenader och varit ute och sprungit en del och så, men jag har undvikit gymmiljön - just för att jag påverkats så negativt av det. 

Jag trodde att jag skulle klara av det nu, jag trodde att jag var så pass frisk att jag skulle kunna hantera att träna i den miljön nu... 

Men för några timmar sedan, när det var dags för lunch, slog det slint i huvdet på mig... Jag tänkte först ta en av mina gamla tabletter, för att orka mer på träningen. Sen bestämde jag mig för att jag var friskare än så. Jag tog ingen tablett men åt i stället bara halva lunchen... Insåg hur ologiskt det var, att bara äta halva lunchen för att jag inte tog en tablett som jag inte tagit på ett halvår... Jag har ätit hela luncher hur många gånger som helst, trots att jag inte tagit någon tablett på länge... Pratade med en vän som sa "du får inte träna om du drar ner på maten samtidigt!"

Insåg att det där med träning inte är någon bra idé just nu. Jag klarar helt enkelt inte av det ännu. Jag är rädd för den miljön, jag är rädd för att hamna i tvång och jämföra mig med alla snygga och smala tjejer i träningslokalen. Jag är rädd för att jag inte ska känna mig nöjd med att träna en gång i veckan, rädd för att hela tiden känna att jag måste träna fler gånger än förra veckan... Jag är rädd för att träningen återigen ska bli högsta prioritet i mitt liv. 

Så, jag sa som det var till min kompis. Jag får inte träna i dag. Jag har haft och har fortfarande en ätstörning, och jag får inte träna när jag vill göra det av fel anledning. 

Kändes ganska misslyckat, till en början... Men efter en stund kändes det befriande... Jag sa nej, till de sjuka tankarna! Jag gjorde det! Jag gjorde det! Jag gick segrande ur striden! Ätstörningen vill att jag ska känna mig misslyckad, men det är inte sant! Jag är en segrare, idag var det jag som vann!

Fick just tillbaka två skriftliga inlämningsuppgifter från skolan och lite kommentarer på dem... Bara positiva kommentarer och lovord. Gissa vem som njuter!? Det är ju klart att man får bara stolt över att man gjort något bra och så, men det stör mig att det ska påverka mig så mycket. Jag är helt övertygad om att jag hade blivit väldigt ledsen, besviken och arg på mig själv om det hade stått en massa negativa saker på mina uppgifter.... Jag tror ärligt talat inte att jag skulle klara av att äta som jag ska, om det jag hade fått negativa kommentarer om uppgifterna. 

Varför ska yttre saker påverka mig så himla mycket!?

Varför kan jag inte bara ta skolarbetet för vad det är och inte låta det påverka hela mitt liv!?