Vaniljbullen

Jag är så trött på att jämt vara på min vakt och brottas med sjuka tankar! Just nu känns det som att dom går ovanligt hårt åt mig också. Jag står och vacklar och det känns som att sjukdomen redan har bestämt sig för att jag behöver gå ner i vikt och bli smal och bla, bla, bla.... Det är så mycket ljug som det bara kan bli!

Det tar på krafterna att äta frukost när det finns röster som säger åt en att låta bli... Det är kämpigt att hela tiden vara på sin vakt, och slå undan sjuka tankar...

Men varje gång man gör det blir man en liten gnutta starkare, jag tror det... jag vill tro det! Det är rätt väg att gå, trots att det känns vidrigt jobbigt och man ibland vill lägga sig ner och ge upp.

Jag tar en dag i taget, ett steg i taget... och för varje steg ber jag Gud om mod att våga ta ett steg till... Det är så det får gå till, och det kanske är så det ska gå till...