Drabbad av någon slags insikt...

Vi hade konsert eller vad man ska säga i förmiddags, med en fantastisk låtskrivare som heter Michael Johnson. Många gånger uttrycker han mina känslor på ett mer träffsäkert sätt än vad jag själv har förmågan att göra. Den här texten är en sådan text, och extra träffsäkert blev det i förmiddags när fina, fina P sjöng.

Du stormade mitt läger
och natten var så ljummen
och jag var inte alls beredd
Du gick rakt igenom dörren
stod bland alla mina saker
bland drömmar som jag aldrig övergett


Och jag lutade mitt huvud
mot ditt bultande hjärta
och kände dina slag bli mina slag
om jag kunnat stanna tiden
frysa ögonblick sekunder
en evighet för varje dag


Jag ska ta ett steg åt sidan
bringa ordning ibland minnen
börja om i nån bemärkelse med dig
Jag ska söka dolda skatter
i mitt hjärtas öde trakter
Jag ska se om detta leder dit jag tror


Jag dansade på molnen,
sjöng ditt namn från estaraden.
Välte världen med en enda bön
Ibland mullrande tungor
och upplyfta händer
såg jag himlen komma ner
som eld, som glöd.


Och jag byggde höga murar
av bekännelser och löften,
förblindades av alla stora ord
Jag lovade att älska
och jag lovade att följa
Att gå i dina spår på denna jord.

Jag ska ta ett steg åt sidan
bringa ordning ibland minnen
börja om i nån bemärkelse med dig
Jag ska söka dolda skatter
i mitt hjärtas öde trakter
Jag ska se om detta leder dit jag tror

Michael Johnson


För mig är den här texten så vansinnigt träffande, och i förmiddags hade jag svårt att hålla tillbaks tårarna och på ett sätt hade jag önskat att jag inte hade behövt göra det... Det hade vart så skönt att bara släppa på allt och låta gråten komma, när den ville... Men jag fick spara gråten tills nu, ikväll.


Jag tänker att man genom sitt liv samlar på sig svåra minnen krossde drömmar, besvikelser och misslyckanden - det är liksom en del av att vara människa. Och för mig handlar den här texten om att Gud inte vill låta oss gå och bära på det där skrotet i onödan. Han går rakt igenom dörren och ställer sig mitt i vårt hjärta, bland allt vårt svåra. Och han hjälper oss att bringa ordning i det där svåra kaoset, han lämnar oss inte ensamma i det. Vi får luta oss mot honom och dela hans hjärtslag när vårt eget hjärta känns tungt och har svårt att bulta.
Det finns så mycket vackert i våra hjärtan, vackra saker som vi kanske inte ser för att det är så rörigt där.

Ibland rullar livet på för fort, ibland behöver man ta ett steg åt sidan, sätta livet på paus och ägna sig åt sitt eget hjärta och allt det skrot som finns där blandat med allt vackert.


För mig handlar det nog mycket om misslyckandet, besvikelser och skuld- och skamkänslor.

Så mycket som inte blev som jag hade tänkt mig, så mycket jag misslyckats med och så mycket jag behöver förlåta mig själv för. Alla de gånger jag skadat andra människor... De där andra människorna har nog förlåtit mig för länge sen, det är till stor del jag som har svårt att förlåta mig själv.
 

Önskar att jag visst hur man gjorde för att på allvar bringa ordning i hjärtat, bland minnena och allt det svåra... För jag skulle nog behöva det...


Riktigt tuff dag

Har varit en riktigt tuff dag idag. Mycket, mycket gråt...

Var på ett föredrag, som berörde mig något alldeles ofattbart. Och dessförinnan bråkade jag med en vän, via sms... Men vi lyckades bli sams också, men jag tror ändå att vi behöver sätta oss ner och prata på riktigt. Det känns som att jag och min himla ätstörning håller på att trasa sönder våran relation, och det är något jag inte skulle orka med... Jag tycker så sjukt mycket om henne! 

Det mesta kändes faktiskt ganska hopplöst när jag satt där efter föredraget. Visst, det lät fantastiskt det hon sa - men jag hade svårt att tro att det gällde mig också...

Men, så var det en tjej som sjöng en sång efteråt - och det gick rakt in i hjärtat på mig...


"Jag ser hur det ensam och modlös satt dig ner,
i en kamp du inte orkar kämpa mer.
Om du inte får falla in i Jesu armar, vems armar ska du då falla i?

Han går aldrig förbi dig, han vill för evigt vara din
Han går aldrig förbi dig, han vill för evigt vara din...."

När jag faller, vill jag falla in i Jesu armar. Jag vill att han ska ta emot mig och varsamt ställa mig upp igen. Jag vill att han ska gå med mig vart jag än går. Jag vill att han ska gå framför mig och visa vägen när jag har gått vilse och famlar i mörker, jag vill att han ska gå bakom mig och putta på när jag inte orkar ta ett steg till, och jag vill att han ska gå bredvid mig och hålla mig sällskap när jag känner mig ensammast i världen...

Och det bästa av allt - jag tror att han gör det! Jag är viss om att han gör det, för jag har bett honom göra det.


Att lovsjunga Gud ifrån helvetet

Jag kände mig som världens svullo, den söndagsmorgonen. Jag skulle inte lämnat sängen överhuvudtaget, om jag inte varit tvungen. Inga kläder i garderoben passade på min feta, äckliga kropp, inga kläder i världen passade... Jag vill minnas att jag tillslut drog på mig ett par pösiga byxor och tänkte att det egentligen var skit samma vad jag tog på mig - alla skulle ändå titta på mig och tänka att jag var ett himla fetto!
Minuten innan jag skulle gå hemifrån fick jag se på mig själv i spegeln, och brast ut i gråt. 'Jag skiter i det här', tänkte jag... 'De får klara sig utan mig, jag kan inte visa mig bland folk'.

Med andan i halsen sprang jag in i kyrkan och upp för trappan till kyrksalen. Försenad, väldigt försenad... Repet var i full gång och jag greppade min mikrofon och hakade på.

Jag blundade, andades in och drabbades av en betvingande visshet.

Här står jag, liten, eländig och trasig, och ändå får jag sjunga till Guds ära. Gud är oföränderlig, Gud är Gud - alldeles oberoende av hur jag mår och var i livet jag står... Gud är värd att lovsjungas, alltid! Jag får lägga undan det som gör ont, det som skaver och tynger och rikta hela mitt jag mot honom. Det är befriande, det är betvingande, det är alldeles oemotståndligt... Inför Gud är jag inget svullo, inget fetto. Inför honom är jag hans älskade barn...


Tänk att Gud är bekant med gråsuggan...

Jag har stannat upp inför orden: Du ska älska din nästa som dig själv. (Matt 22:39)

Det har fått mig att börja fundera på mitt eget liv, och det har givit mig motivation till att vilja bli frisk. Om jag inte älskar mig själv, betyder det då att jag inte kan älska mina medmänniskor heller?

Är det inte så att min ätstörning effektivt har hindrat mig från att komma riktigt nära andra människor, och därigenom också hindrat mig från att på allvar kunna älska dem? Har jag inte i min sjukdom även hindrat andra människor från att älska mig, eftersom jag så gott som aldrig har bjudit in dem i mitt liv och låtit dem se vem jag verkligen är? Och de som sagt att de älskat mig, de som visat kärlek och uppskattning, har jag inte i hemlighet föraktat och avfärdat dem som lögnare? Föraktat för att de påstått att de älskat någon som mig, avfärdat för att jag hela tiden varit övertygad att jag är en icke älskvärd person...

Mig älskar ingen, ingen vet ens vem jag är... Hade de vetat det, hade de genast slutat påstå att de älskar mig...


Jag har en Gud, som har skapat mig och som älskar mig... I den Gudens kärlek vill jag leva, i ljuset av den Gudens kärleksfulla ögon vill jag se mig själv.


"Tänk att Gud är bekant med gråsuggan!

Hon som är så liten och ful.

Ingen tycker om henne utom Gud, kanske.

Ja, för annars skulle han väl inte ha skapat henne?

När hon kryper fram under sin sten ropar han; "Hej, gråsugga!"

Det är skönt att ha någon som säger hej till en."

(Britt G. Hallqvist)


Att älska sin nästa så som sig själv...?

Jag har funderat lite på vad jag egentligen ska skriva här, vad jag vill liksom och vad jag skulle må bra av... På något sätt känns det som att min väg till ett friskt liv har gått in i en ny fas. Det handlar inte längre så jättemycket om mat, utan mer om att upptäcka vem jag är och hitta en identitet utan ätstörningen.

Jag är kristen och medlem i en frikyrkoförsamling, och den senaste tiden har jag funderat ganska mycket på min identitet och som en naturlig del i de funderingarna har tankar kring relationen med Gud och mina medmänniskor funnits med... Jag tror att det är där någonstans jag behöver lägga min tid... 

Jag har funderat mycket på hur mitt liv sett ut de senaste åren, hur mitt liv som kristen har varit och på vilket sätt ätstörningen har påverkat... 


Frågan är om det är något ni är intresserade av att läsa, eller om jag ska skriva om det någon annanstans än här? Det har jag inte bestämt ännu, och det kan ju ni få vara med och påverka lite också, om ni vill... Vad tycker ni, skulle ni fortsätta läsa bloggen om den började handla om en kristen människas kamp mot en ätstörning?

 

 

RSS 2.0