Det är en fröjd att gå och handla när förpackningarna ser ut så här!
Lycka är att gå till affären och komma hem med de här snygga förpackningarna! De är ju så fina, man blir ju helt lycklig av att titta på dem... Eller hur!? Jag bara älskar Garants design!
Åh - jag är sugen på havregrynsgröt och couscous! :)
Den duktiga flickan
Kommer man någonsin bli helt kvitt den där duktiga flickan?
Jag har så galet lätt att glida in i rollen som duktig flicka, man får en kick av att vara duktig, få bra betyg och toppprestera - visst är det så? Mitt ego älskar det! Jag har inte särskilt bra självkänsla och då är det så lätt att kompensera det med prestationer och bekräftelse utifrån.
Härom dagen när jag var på väg hem från skolan kände jag nästan ett lyckorus över att skolan dragit igång på allvar igen, jag riktigt längtade efter att få sätta mig och plugga och få känna mig duktig.
Jag njuter av känslan, det kan jag inte förneka - men samtidigt ringer det en liten varningsklocka. För när man väl har börjat vara en duktig flicka inom ett område, är det så lätt att duktighetssyndromet sprider sig. Då ska man plöstligt alltid ha ett städat hem, vara trevlig mot alla, träffa vänner jämt, försaka sig själv, ta hand om andra och dessutom ha den perfekta kroppen och de snyggaste kläderna.
Att vara trevlig och social är ju inget fel i sig, och inte heller att ha ett städat hem eller att bry sig om andra - det som blir fel är när allt ska vara perfekt jämt och man aldrig tillåter sig att koppla av och vila.
Jag tror helt enkelt att jag måste vara lite på min vakt och mota den duktiga flickan i dörren...
Lite mer om min PMDS och medicinen (Svar till S)
Jag har de senaste åren märkt att jag dippar ganska rejält en gång i månaden, och C har tjatat på mig i princip varje månad för att jag ska gå till barnmorska eller läkare eller något sådant. Nu i början av januari tog jag kontakt med vårdcentralen och fick där igenom tid hos en läkare som var specialiserad på psykiatri. Han lyssnade på mig och tog mig på allvar och ställde följdfrågor och så skrev han ut en medicin som jag ska försöka ta kvällen innan mina PMDS-symtom börjar.
Medicinen jag fick utskriven heter Sertralin och är egentligen en antidepressiv medicin. Jag känner mig lite orolig inför att ta den, eftersom jag inte vet hur jag kommer reagera - men jag får väl lita på läkaren och ge medicinen en chans.
Enligt mina egna beräkningar ska jag börja ta medicinen någon gång i mitten av nästa vecka, så i början av februari kan jag återkomma med en rapport om hur jag tycker att medicinen fungerar. :)
Nu ringer visst min väckarklocka om 8 timmar och 10 minuter, så nu är det hög tid att göra sig redo för sängen.
Sov gott!
Arg som bara den!
Det jag blev mest irriterad över var att hon fick det att låta som att C bryr sig om mig bara för att det ingår i hennes jobb. Vad vet hon om det!? Jag blev ledsen när hon sa det - trots att jag vet att det inte är sant. Jag vet att hon tycker om mig på riktigt, att jag inte är en del av hennes jobb. Men trots det blev jag ledsen av att höra det.
Klumpigt uttalande! Usch vad jag blev arg!
Ögon som vet
Hej på er, nu tror jag att jag är stabil och på banan igen. Har varit och träffat en läkare och fått medicin mot min pmds, och också fått tid hos vårdcentralens psykolog. Än så länge känner jag mig lite spänd inför hur det ska bli. Jag ska träffa psykologen för första gången i morgon eftermiddag, och medicinen ska jag inte börja med förän någon gång nästa vecka. Men jag några fina vänner som vet att jag ska börja med medicinen så de har lovat att vara lite extra vaksamma då - det känns ju tryggt.
Vill bara dela med mig av en fantastisk text som är skriven av en fantastisk kille som heter Michael Johnson. Den här texten har varit jätteviktig för mig de senaste veckorna, när jag inte mått så bra. Den har talat så direkt till mig så jag har inte kunnat komma undan den. Den har handlat om mig...
Ögon som vet
Himlen ligger raklång, räknar dina andetag
och ditt hjärtas sköra slag.
Den väntar på att du ska börja resa dig och gå,
mot allt det du alltid hoppats på.
Nästan Gud,
men just idag föll du så hårt
och du vet att du är stoft.
Nåden söker platser inom dig som du har gömt,
hade glömt.
Ögon som vet vem du är
som älskar och förstår.
Som vet vad du bär.
I kärlekens blick ska du finna dig en väg.
Himlen står på tå för att få se dig som du är.
Det är allt vad den begär.
Så göm dig inte längre,
vem säger att du inte kan få vara sann.
(Michael Johnson)
Ett litet livstecken bara...
Jag har världens bästa vänner! Jag har sagt det förr, men jag kan säga det hur många gånger som helst tror jag.
Har haft några riktigt tuffa dagar, fulla med ångest och matkamp - och vänner runt omkring mig har stöttat och räddat mig ett flertal gånger. C har suttit med mig i telefon och erbjudit sig att ringa en läkare hon känner, K har kramat mig och dragit ut mig på stan och på soppmiddag och underbara P har kramat mig, öppnat upp sitt hem och tagit ut mig på promenad. Dessutom fick jag ärva hennes gamla ångestmedicin som trygghet, tills jag förhoppninsgvis får egna. Har fått läkartid nästa måndag... Känns bra att äntligen ta tag i det här på allvar...
Idag har jag gjort ett stort framsteg - jag har lyckats vända en begynnande ångest till något positivt.
När jag kom hem från P började jag efter ett tag känna av oron och deppigheten - och då åkte jag ner på stan en sväng och provade glasögon, och nu i kväll har jag pysslat och druckit te och jag känner mig faktiskt helt okej. Förmodligen påverkar det också lite, att jag faktiskt har medicin som jag kan ta om ångesten skulle dra iväg med mig - bara att jag vet det gör mig lugnare tror jag.
Hoppas att ni har det fint och att ert nya år har börjat bra!
