Vaniljbullen

Jag har skjutit på det där tandläkarbesöket i säkert sex år. Inte gått sen innan jag blev sjuk, av rädsla för att få höra att jag har extrema frätskador som inte går att reparera. Men så för två veckor sedan tog jag kontakt med en tandläkarklinik som är specialiserade på sådana som jag, sådana som är lite rädda för att gå till tandläkaren, och snabbt som attan fick jag tid. I onsdags var jag där, och vet ni! Tandläkaren sa att min mun inte alls var någon katastrof, deg var bara några skador som hon ganska lätt kunde laga. Jag fixade inte att ta några tandbilder med plåtar i munnen - fick kväljningar direkt. Så tandläkaren remitterade mig till specialkliniken där de har kameror som tar tandbilder med speciella röntgenkameror. Det var världens godaste tandläkare och hon gjorde allt på mina villkor. Berättade exakt vad hon gjorde, och när vi började prata om ätstörningarna började jag gråta, och hon tyckte inte att jag var knäpp för det. Hon lät mig gråta och tog sig tid att fråga hur jag mådde och hur det var med ätstörningarna nu och om jag fått hjälp.

Det blir förmodligen lite dyrare, och jag får säkert gå lite fler gånger - men det är så himla värt det. Jag som är livrädd för tandläkaren tycker plötsligt att det känna ganska okej att gå dit och det är värt en hel del!

Det är jag så galet tacksam över!

Kommer man någonsin bli helt kvitt den där duktiga flickan?

Jag har så galet lätt att glida in i rollen som duktig flicka, man får en kick av att vara duktig, få bra betyg och toppprestera - visst är det så? Mitt ego älskar det! Jag har inte särskilt bra självkänsla och då är det så lätt att kompensera det med prestationer och bekräftelse utifrån.

Härom dagen när jag var på väg hem från skolan kände jag nästan ett lyckorus över att skolan dragit igång på allvar igen, jag riktigt längtade efter att få sätta mig och plugga och få känna mig duktig.

Jag njuter av känslan, det kan jag inte förneka - men samtidigt ringer det en liten varningsklocka. För när man väl har börjat vara en duktig flicka inom ett område, är det så lätt att duktighetssyndromet sprider sig. Då ska man plöstligt alltid ha ett städat hem, vara trevlig mot alla, träffa vänner jämt, försaka sig själv, ta hand om andra och dessutom ha den perfekta kroppen och de snyggaste kläderna.

Att vara trevlig och social är ju inget fel i sig, och inte heller att ha ett städat hem eller att bry sig om andra - det som blir fel är när allt ska vara perfekt jämt och man aldrig tillåter sig att koppla av och vila.


Jag tror helt enkelt att jag måste vara lite på min vakt och mota den duktiga flickan i dörren...

Jenny, http://bortomljusochmorker.blogg.se, och jag har haft ett spännande "samtal" de senaste dagarna. Vi har pratat om vägen till det friska livet. Den krokiga och trassliga vägen ur en ätstörning och in i ett friskt, normalt och sunt liv. Vi har pratat om hur man ser på sina bakslag och fall. Antingen ser man dem endast som stora misslyckanden som man hatar sig själv för, eller så ser man dem som som lärande situationer som man kan analysera och faktiskt kan lära sig något om sig själv genom.

När jag hade fallit några gånger och hatat mig själv till följd av det, så bestämde jag mig för att försöka se mina bakslag som lärandesituationer i stället (var i början av lärarutbildningen då, och nästan allt i skolan handlade om att skapa och ta vara på lärandesituiationer - kanske hänger det ihop på något sätt). I vilket fall som helst så var det ett bra beslut. Jag har sedan dess fallit och tagit steg bakåt massor av gånger och nästan lika många nya lärdomar om mig själv har jag tillskansat mig. 

Jag blev för varje snesteg medveten om saker som jag inte kunde hantera, och många av de sakerna har jag idag genom hård träning lärt mig att hantera. 

Äta sötsaker (kladdkaka, bulle, semla eller liknande) på café var en sådan sak som jag märkte att jag verkligen inte kunde hantera - det slutade många gånger i hetsätning, ångest, kräkningar och svullen magen. Jag och C, var på café flera gånger och åt kladdkaka och bulle och semla och hanterade ångest och övade på att äta normalt hela kvällen efter cafébesöken. Och jag lärde mig att hantera den situationen. Det finns mängder av sådana exempel och jag gillar att det gör det - för det betyder att mina snesteg och fall genom åren inte har varit förgäves.

Senast förra helgen fick jag acceptera att jag faktiskt inte klarar av att ha en våg i badrummet och inte heller en i köket. Jag hade på några veckor trasslat in mig totalt i kaloriräknande och viktfixering. Jag mådde skit, orkade ingenting och grät hela tiden. Och så efter ett långt och allvarligt samtal med C, där jag satt med blicken sänkt och skämdes och försökte gömma mig för hennes skarpa och menande ögon, så fick jag erkänna för både mig själv och henne att de där vågarna nog höll mig fast i ätstörningen ganska rejält. Dagen efter packade jag ner båda vågarna och åkte och lämnade dem till C, som ställde upp dem på sin vind - och där står dem nu i väntan på bättre tider. 

Om det nu någonsin kommer bättre tider för dem. Jag har börjat fundera lite smått på om jag någonsin kommer kunna ha en våg hemma utan att hela tiden riskera att balla ur och trassla till det för mig... Och jag har börjat fundera på om det verkligen skulle vara hela världen om jag skulle behöva leva hela mitt liv utan att äga en egen våg. Jag tror att det skulle kunna fungera ganska bra ändå faktiskt.     

Jag tänker lite att jag kanske alltid kommer behöva vara på min vakt litegrann gentemot sjukdomen. Jag tror defintivt att det går att leva ett helt normalt liv, utan inblandning av ätstörda tankar och känslor - men jag är inte säker på att jag medvetet kommer kunna banta och hålla igen mitt matintag, någonsin. Jag är inte säker på att jag någonsin kommer kunna bestämma mig för att försöka gå ner bara några få kilon. Jag tänker att jag kanske alltid kommer behöva vaka mer eller mindre över mina inre motiv.


Jag tänker helt enkelt att jag kanske kommer få leva med rester av den gamla ätstöringen hela livet eller i alla fall ett bra tag framöver - och jag tänker att det kanske inte är så himla farligt om det skulle vara så. Så länge jag utvecklas och lär mig av mina misstag så krymper jag hela tiden ätstörningens plats i mitt liv, och då får mitt riktiga jag större utrymme att röra sig på - det gillar vi! 

Det är så himla tydligt att jag påverkas av mina hormoner. Jag dippar en gång i månaden och känner mig tjockare än vanligt och har svårare att hantera de sjuka tankar som jag faktiskt annars har blivit ganska bra på att hantera. Jag kan må hur bra som helst, för att plötsligt en dag vakna och känna att det är svårt att äta frukost. Jag har betydligt närmre till gråt och ångestattacker veckan innan jag ska ha mens och jag får en helt annan kroppsuppfattning än vad jag har annars. 

Jag har börjat inse att jag nog måste få hjälp med detta - för jag fixar inte att hantera detta själv, och jag kan inte leva så här resten av mitt liv. Jag blir liksom aldrig av med ätstörningen om jag ska hålla på och bli påmind om den och kämpa med den en gång i månaden...

Frågan är bara vart man vänder sig?

Ska man gå på preventivmedelsrådgivning och försöka dämpa hormonerna med hjälp av något slags p-piller, eller ska man gå till allmänläkaren på vårdcentralen och börja käka antidepressiva tabletter i låg dos veckan då man mår som sämst, eller ska man gå till psykolog och prata bort problemen? Vem kan hjälpa mig? 

Jag har i flera månader varit på väg till en preventivmedelsrådgivning - men jag har aldrig kommit iväg, och i dag var inget undantag. Jag peppar ofta några dagar innan och tänker att nu ska jag gå, men när det väl gäller så blir jag nervös och osäker på om de kan hjälpa mig och så fegar jag ur.


Det känns så himla pinsamt att komma till en barnmorska på preventivmedelsrådgivningen och berätta att man har haft bulimi och att man inte riktigt kan hantera de ätstörda tankarna när hormonerna röjer som värst... Och ännu jobbigare skulle det kännas att gå till farbror doktorn (en äldre man) och berätta om bulimin och hormonerna.

Jag är rädd för att inte bli förstådd och rädd för att bli hånad nedtryckt. En annan sak som jag är rädd för är ju såklart viktförändringar, en del som äter p-piller säger att man kan få ökad aptit och gå upp i vikt av det, och det samma gäller för antidepressiva medel. Det finns ju också antideppresiva som minskar aptiten, men jag gissar att man inte ger sådana tabletter till någon som har eller har haft en ätstörningen, inte i första taget i alla fall...


Ja, jag vet inte... Det rör sig mycket tankar i mitt huvudet just nu. Och jag känner att jag verkligen måste ta tag i detta nu snart, för min egen skull men också för C´s skull. Det är ju trots allt hon som får fånga upp mig när jag faller en gång i månaden. Det är hon som får ta hand om de långa telefonsamtalen, de oroliga tankarna och all gråt och all ångest. För när det väl börjat snurra så snurrar det fort, så fixar jag sällan att avstyra det själv - inte direkt i alla fall. Och ju längre det får hålla på desto svårare är det att bryta och återgå till det friska och sunda mönstret.

Just nu vet jag inte hur jag ska tänka och vart jag ska vända mig - men något måste hända, ganska så snart. Det vet jag i alla fall....

Ibland blir det så himla tydligt, hur mycket man har missat av socialt umgänge pågrund av ätstörningen. 

Jag förlorade en hel del vänner under min sjukdomstid - både sådana som jag hade innan och sådana som kunde blivit fantastiska vänner om jag inte isolerat mig. 

Jag valde bort vänner och socialt umgänge, för jag behövde vara ensam för att känna att jag hade kontroll över mitt kaloriintag. Jag behövde väga och räkna på allt jag stoppade i mig - och det är en omöjlighet om man äter tillsammans med andra. Man skulle ju genast bli ifrågasatt och få oroliga kommentarer och frågor om man plockade fram sin köksvåg varje gång man skulle stoppa något i munnen. :) 

Jag valde helt enkelt att vara ensam på fredagskvällarna, för jag ville inte tappa kontrollen. Och jag sitter fortfarande ofta ensam på fredags- och lördagskvällar - för jag har så få vänner som spontant ringer mig och frågar om jag vill hänga med på saker, och som jag själv kan ringa och föreslå saker för. 


Det skulle jag vilja ändra på, jag måste nog börja våga ta plats och försöka dra med mig vänner på roliga påhitt. Man får ju aldrig några nya vänner om man inte vågar börja umgås med nya människor. 

Det finns fortfarande någon slags rädsla för nya sammanhang och stora fester där jag inte vet vad som kommer serveras. Men jag behöver nog kanske utmana den rädslan om jag någonsin ska bli fri från den.

Under en period av tillfrisknandet mår man kanske bra av att få skriva av sig och läsa om och samtala med folk i liknande situation, men när man kommit så pass långt så att man ska försöka stå helt på egna ben och på allvar börja utforska sig själv och vem man är - då tänker jag ibland att det här med bloggar mest skadar eller åtminstone hämmar lite.

Det är svårt att lämna en ätstörning, och även den där allra sista biten av ätstörningen är nog klurig att göra sig av med. Ätstörningen har ju trots allt varit en tillflykt och en livlina under så många år så att man inte länge minns vad man gjorde innan den fanns. Man måste alltså hitta ett annat sätt att hantera svårigheter, för det går inte längre att fly in i bantning, träning, hetsätning och ångest. Det alternativet finns inte.

Jag har inte riktigt hittat mitt sätt att hantera mina svårigheter - men jag tror att jag skulle ha lättare att hitta ett sätt om jag inte nästan dagligen uppehöll mig vid bloggar som på olika sätt handlar om ätstörningar.


Jag tänker inte sluta blogga, tror jag... Men däremot funderar jag på att sluta läsa ätstörningabloggar. Jag skriver inte själv särskilt mycket om ätstörningar längre, och jag tror att jag ska byta fokus på mitt läsande också - det är nog dags...

Jag låter mina gamla inlägg vara kvar, och det är inte omöjligt att jag försöker mig på att skriv något klokt inlägg om ätstörningar framöver - men tillsvidare håller jag mig undan och satsar på att hitta sätt att hantera svårigheter.

Varför ska allt kretsa kring dieter, vikt och utseende?

Det finns mängder av tv-program som på olika sätt uppmuntrar till bantning och som påminner oss om hur viktigt det är att vara smal och snygg och se bra ut och äta rätt och träna tillräckligt mycket. Det finns också mängder av unga tjejer och killar som har svårt att hantera allt det här. Tjejer och killar som har eller är på väg att utveckla någon form av ätstörning. Tjejer och killar som genom media får den där sista knuffen i fel riktning...

Jag blir ordentligt arg när jag ser det, för jag vet själv hur svårt det kan vara att stå emot. Jag har själv varit där och fått den avgörande knuffen ner i ätstörningens fängelsehåla. Det är så lätt att hamna där, så lätt att gå för långt i sin strävan efter att uppnå medias idealbilder - men det är ett riktigt helvete att ta sig ur det sen!

För mig räckte det med bara några månader för att ordentligt trassla in mig i ätstörda tankar och beteenden - men det har krävts tre år av kamp för att bli så frisk som jag är i dag. Och då har jag ändå en del saker kvar att jobba med för att bli riktigt, riktigt frisk.


Det finns så mycket annat i livet som är viktigare än hur man ser ut och hur mycket man väger! Det har jag insett nu, det senaste året. Det är så mycket viktigt som man inte hinner och inte orkar med när man är befinner sig mitt i en ätstörning. Man prioriterar bort vänner och sociala kontakter, man orkar inte göra bra ifrån sig i plugget eller på jobbet och man ser inte allt det vackra som finns runt omkring en.


Jag har missat fem år av mitt liv på grund av en vidrig och avskyvärd ätstörning - men om jag kan hjälpa någon att inte hamna i den skiten så är mina erfarenheter trots allt inte helt förgäves...

I dag är det min födelsedag! Hurra för mig! :)

Har haft en toppendag! Vart på stan med mamma och shoppat lite och nu i kväll var vi ute och åt söndagsmiddag - trerätters alltså...

Det var trevligt och gott och jag klarade det hur bra som helst... Tills jag kom hem och låg ensam på min säng - då kom ångesten. Shit, vilken ångest! Jag var så sjukt mätt och bara överfölls av ångestkänslor och sjuka tankar.

- Jag kan inte ha så här mycket mat i magen -

- Tänk om jag inte blir hungrig i morgon! -

- Vad sjutton har jag ätit egentligen? -

- Jag är mätt, jag är mätt, jag är mätt... -

Pratade lite med vännen nyss, och blev påmind om att jag har haft en kanonbra dag och att jag förmodligen är mer mätt i huvudet än på riktigt. Jag har gått och "ätit" trerättersmiddag i tanken hela veckan, så det är kanske inte helt konstigt att ångesten tar över.

Jag har ingen aning om när jag blir hungrig nästa gång, men jag har bestämt mig för att jag oavsett hungerskänslor ska äta precis som vanligt i morgon. Jag tänker inte kompensera på något sätt alls - och det har jag lovat både mig själv och vännen och nu er också.


Jag har skitsvårt att hantera känslor som har med mat att göra. Jag gör fel hela tiden, men jag försöker i alla fall lära mig av mina misstag. I dag var jag på god väg att lyckas stå ut med ångesten, faktiskt. Jag värmde min vetekudde, la den på magen och försökte andas långsamt i fyrkant - för att dämpa ångesten. Jag upprepade för mig själv att "det är inte farligt att vara mätt, det kan inte hända mig någonting"... Men ändå smög det sig in sjuka tankar, de blandade sig med mina försök till friska och jag fick tillslut svårt att skilja på sjukt och friskt.


Nu är jag lugnare igen, och försöker tänka friska tankar. Jag tänker tillbaks på dagen och minns allt fint jag varit med om. Alla gratulationer jag fått, alla kramar, alla vänner som visat sin uppskattning och sin kärlek. Jag är lyckligt lottad!

Alltså, fy vad svårt det här är! Det känns ju som att jag småäter hela tiden, och det gör jag ju också... Min mage kan inte ta emot några större mängder mat just nu så jag måste ju äta mindre mängder än vanligt och oftare.

Så många olika tankar som spökar och snurrar till det för mig just nu...


Har någon slags liten förhoppning om att kanske kunna gå ner något litet kilo, och den förhoppningen förstör ju en hel del... Den gör att det känns jobbigare att försöka börja äta. Det känns ju som att jag sviker den förhoppningen när jag äter... Jag vet att det är en puckad känsla, men den är där ändå. Det känns som att jag ätit för mycket i dag, för jag har inte ätit som jag brukar.


Och tänker jag rent logiskt så fattar jag ju att jag inte har ätit för mycket. För det första blev det i slutändan för lite kalorier i går eftersom jag kräktes upp allt, och för det andra så kan det jag har ätit i dag omöjligt mätas med det jag äter en vanlig dag och som är helt normalt att äta på en dag.


Kort sagt, jag borde försöka att inte lyssna på de där puckade och sjuka tankarna och i stället använda min logiska tankeförmåga. För jag har en sådan faktiskt - känslan och sjukdomen måste inte alltid få sista ordet!