Vaniljbullen

Jag skriver inte så mycket längre... har jag märkt...

och jag tycker att det känns ganska skönt! Jag är nästan frisk, eller på väg åt rätt håll i alla fall - och har börjat fundera och ta reda på vem jag egentligen är, utan ätstörningen. Jag håller helt enkelt på att lära känna mig själv, det av mig som legat dolt och nedsövt de senaste åren... Det av mig som jag inte fått något utrymme för sjukdomen. 

Och det handlar också ganska mycket om min tro och min relation till Gud. Den relationen har stundtals varit väldigt komplicerad... nu vill jag att den ska bli hel och barnsligt enkel igen. 

Det är vad jag tänker och funderar kring just nu, och jag känner att jag har inte så mycket att skriva... 


Jag vet inte när jag skriver nästa gång, men om vi inte hörs på ett tag så vill jag önska er en fin fortsatt höst!

Vi är så värdefulla och så vackra - det får vi inte glömma! Det finns ett friskt liv som väntar på oss, som är vårat... och jag vet att vi, allihop, kan ta oss tillbaka till det livet!

Kram på er!