Ätstörningsbehandlingen - del 2 (dagvården)
Veckan innan jag skulle börja på dagvården hade jag ett möte med det som skulle bli min kontaktperson under de 12 veckorna som dagvården varade. Under det mötet blev jag visad runt i lokalerna och vi gick också igenom all information, som jag tidigare hade fått på posten. Jag var jättenervös...
Den första veckan på dagvården var inte min bästa vecka, kan man säga. Allt var nytt, jag tyckte att vi åt hela tiden och jag hade konstant ont i magen... Och jag grät, massor.
Ungefär såhär såg dagarna ut:
8.15 frukost (ex. en tallrik fil och flingor, en macka och ett glas proviva)
10.15 Mellanmål (ex. en macka och en frukt)
12.15 Lunch (ex. fisk och potatis, sås och sallad och ett glas mjölk)
Mellan måltiderna var det ibland schemalagda aktiviteter. Det var diskussionsgrupper, möten med dietisten i grupp, bild, drama, skapande och enskilda samtal. Vissa dagar var det också mycket tid att bara sitta, då brukade jag ha med mig något eget pyssel (virkning eller lite pärlor). Det fanns också en sjukgymnast som man träffade både i grupp och enskilt.
En gång i veckan gick vi tillsammans till sjukhuset restaurang och åt lunch. Då gick en behandlare före och visade hur mycket man skulle ta av olika saker.
En dag i veckan var det social träning, då fick man själv bestämma lite vad man ville träna på. Kunde vara nästan vad som helst. (Laga mat hemma, få struktur på ätandet hemma, prova kläder, handla i mataffär, fika på stan, äta lunch på stan...)
Två dagar i veckan var det också matlagning på avdelningen. På tisdagar var man två som lagade mat (vilka det var, bestämde behandlarna) och på fredagar var det en ensam som stod för matlagningen. De dagar man hade matlagning gick hela dagen till det. Efter frukost fick man en liten paus och sen var det dags att komma fram till vad man skulle laga, skriva handlingslista och promenera till mataffären och handla. Sen var det mellanmål och därefter en liten paus och sedan dags för själva matlagningen.
De första veckorna på dagvården var som sagt var ganska jobbiga, och jag gjorde mest som de sa åt mig att göra. Tog nästan inga egna initiativ. Efter hand märkte jag att jag vågade ta mer plats och prata mer. Då blev behandlingen väldigt mycket roligare. :) Då märkte jag också att det fanns behandlare som gick att skoja lite med... De var inte torra, tråkiga vakter som bara skulle se till så att jag åt upp och inte fuskade...
Det dröjde också några veckor innan jag insåg att det faktiskt krävdes en hel del arbete från mig själv också, om jag någonsin skulle bli frisk. Det räckte inte med att jag kom till dagvården varje dag, jag behövde kämpa lika mycket hemma också... Jag kunde inte hålla på och äta soppa till middag varje dag för att det var lättast, och jag var tvungen att vara ärlig och tala om för behandlaren hur jag faktiskt klarade mig hemma. Det var bara jag själv som förlorade på att låtsas vara friskare än vad jag var.
Varje dag fyllde vi i matdagböcker, där vi skrev vad vi hade ätit, vilken tid och hur det kändes. Man kunde också få en veckoplanering, där man själv fyllde i vad man skulle äta när man inte var på dagvården. Vissa använde sig av det, andra inte. Jag tyckte att det var skönt att ha, mest för att ha något att titta på om det krisade sig. Det var inte så att jag alltid följde den där planeringen, men när jag inte hade en aning om vad jag skulle äta så kunde jag titta på den och bara mekaniskt äta det som var planerat. Det underlättade för mig.
En morgon i veckan var det vägning, innan frukost. Jag hade slängt ut min egna våg då och vägde mig aldrig hemma, och det dröjde länge innan jag vågade titta på siffrorna på sjukhuset... Men jag kan nu i efterhand ärligt säga att jag gick inte upp så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag låg precis på gränsen till undervikt när jag började... Jag tränade på tok för mycket och åt på tok för lite innan jag började dagvården. Och jag var helt övertygad om att jag skulle gå upp hur mycket som helst när jag slutade träna och började äta regelbundet... men, det gjorde jag inte... Jag gjorde verkligen inte det! Några kilo gick jag upp, och sen dess har min vikt legat relativt stabilt. Jag är inte alltid nöjd med min vikt, men jag känner en trygghet i att veta att vikten inte förändras särskilt mycket från vecka till vecka. Vikten var väldigt mycket mer ostabil och opålitlig när jag var som sjukast.
Hur mycket man går upp i vikt beror naturligtvis på vad man väger från början och hur mycket man behöver gå upp i vikt och allt sådant där. Men jag känner ingen som har gått igenom en dagvårdsbehandling och blivit tjock av det!
Däremot känner jag många som har gått igenom en dagvårdsbehandling och fått en betydligt förbättrad livskvalitet.
Det är så sjukt värt det!
Vet inte vad mer jag ska skriva, men jag svarar gärna på frågor om det är någon som undrar något! Tveka inte att fråga, jag vill hjälpa till, svara på frågor och stötta så mycket jag bara kan!
Du är så klok!
När jag läste din text tänkte jag bara "men inte tar de in någon som mig, jag är ju nästan inte ens underviktig längre" och så läste jag att du också hade varit på gränsen till normalvikt. Men jag trodde att de nästan bara tog in folk med grav undervikt, är det inte triggande att umgås med spinkiga tjejer hela dagarna? Kram
sv: ja okej då förstår jag..
Angåenge ditt inlägg. Och som Pinkhelp har skrivit.
Jag tror att dagvård skulle kunna vara något för mig, har tänkt så mycket på det. Men liksom jag är normalviktig, inte ska jag upp mer i vikt :S
skulle kännas helt konstigt om jag tog upp detta med min behandlare ,undra vad hon kmr tänka om mig. hmm
men meningen var väl inte att du skulle upp i vikt, ist var det att du skulle få rätt på maten va ?? kram
vilket fantastiskt inlägg! helt makalöst att du ville dela med dig. det gör att jag kan fundera lite mer och kanske så småningom ta ett beslut. vilket skrämmer mig mer än något annat här i livet just nu (fyyyy bubblan) behandlingen är alltså tre månader lång och du var där från morgon till efter lunch? eller åt du middag där också? vilka tjejer var det som gick där? anorektiker? var de ledsna? glada? snälla? :S .... är det god maT ?? :) hehe*
..och gissa om det var med skräckblandad förtjusning som vi möttes på Dagvården!! Bloggvärlden är liten och jag visste att du skulle börja där... Precis som att jag skulle börja där när Nolita gått där ett tag...
Men så fruktansvärt värt det!!! Tror inte någon av oss hade kommit så långt utan den hjälpen!!
Säger bara PAJ och jag hoppas du båda kan skratta åt det idag!
Puss å Kram, du underbara
//Pixan
Jo men jag vill inte ha mer lån i onödan, dessutom kommer jag hoppa av utbildningen isåfall, man kan inte sjukskriva sig för det är en praktisk utbildning. :/
Jo men jag vill inte ha mer lån i onödan, dessutom kommer jag hoppa av utbildningen isåfall, man kan inte sjukskriva sig för det är en praktisk utbildning. :/
Jo men jag vill inte ha mer lån i onödan, dessutom kommer jag hoppa av utbildningen isåfall, man kan inte sjukskriva sig för det är en praktisk utbildning. :/
sv; aha okej men då är det ju bra.
glad att du är bättre nu :)
haha jag blir bara glad av alla kommentarerna!
Ja jag hoppas verkligen att jag får en plats så snart som möjligt!
Jag kommer flytta hem till mina föräldrar isåfall och då känns det inte mer än rätt att de får veta. Det har gått för lång tid med undangömmandet av sjukdommen nu.
Jag ska försöka så gott det går imorgon, ska bli kul att umgås med lite vänner i alla fall! :D
Åh så det är så det fungerar med vården, för jag läste 6platser och fick panik - "om de bara väljer ut 6 personer per halvår så kommer jag aldrig komma med!" men du har lugnat ner mig lite nu, tack<3
Åh vad skönt, då slipper man jämföra sig med tjejer som är betydligt smalare då! :)
Ha en trevlig advent, tänk att det redan är december på tisdag! :O
Tack för att du delar med dig! Det betyder så mycket att få ta del av andras erfarenheter!
Tack för dom stöttande orden! :)
