Vaniljbullen

Har fått frågan om jag inte kan berätta lite om den dagvårdsbehandling jag gick igenom i våras. Och det gör jag mer än gärna! Förhoppningsvis kan det hjälpa någon att själv våga ta steget och söka hjälp!

Jag börjar med att berätta om min första kontakt med sjukvården och mottagningen...

(Vet inte varifrån bilden kommer, har förmodligen snott den från någon annan... Förlåt i så fall...)

Jag började min kontakt med ätstörningsmottagningen genom att skicka ett mail till dietisten som arbetade där. Jag visste inte då att det var henne jag kontaktade. Det enda jag då var intresserad av, var att sluta hetsäta och kräkas så att jag kunde gå ner mer och snabbare i vikt. Dietisten genomskådade mig och gav mig rådet att söka hjälp på mottagningen istället... Det gjorde jag inte....

Men en av mina vänner gjorde det. Hon ringde till mottagningen och anmälde mig som vårdsökande - och därefter följde hon med mig dit på ett antal bedömningssamtal och möten med läkare. Första gången jag öppnade dörren och satte foten inne på anorexi- och bulimimottagningen ville jag bara springa därifrån. Hela jag fylldes av en främmande och skrämmande overklighetskänsla. Vad gjorde jag där? Jag var inte sjuk, jag kunde bara inte riktigt hantera maten... Jag behövde ju ett matschema att följa så att jag kunde få ordning på mitt ätande och gå ner i vikt. För det var ju det jag behövde... Minns också väldigt tydligt första gången jag skulle ställa mig på mottagningens våg. Min vän fick göra det före mig... Och efteråt ställde jag mig tvekande på vågen, med ryggen mot siffrorna och med ögonen fästa på vännen. Varken hon eller jag såg siffrorna som vågen visade.

Ungefär 9 månader senare kände jag mig redo att ge mig in i dagvårdsbehandlingen.....


Det var början av min vandring mot ett friskt liv...
Fortsättning följer.... (och jag garanterar ett lyckligt slut! ;)