I wanna be free...
Den här låttexten fick tjäna som bön för mig, när jag var som sjukast...
Help me belive heter låten, här kommer en spotifylänk:
http://open.spotify.com/track/6TUyYLUNT1QrZjgLHytjfn
Dagens middagstips :)
Igår lyckades jag göra middagen vacker och aptitlig. Vi var visserligen två som åt, och då anstränger man sig kanske lite mer... Men fint blev det i alla fall! :) Och väldigt enkelt att göra! Lax, lök, vitt vin, matlagningsgrädde, salt och peppar och bladspenat... 
Pasta, laxsås och sallad...
Lite bubbel till blev det också... :)
Flingsalt är jättegott att ha på t.ex. salladen! Visste ni det?
I kväll ska jag ut och äta på restaurang. Det händer inte så ofta och jag är en smula nervös. Känns ju inte alltid helt okej att äta, när man inte har koll på hur maten är lagad. Men, det är ju en väldigt nyttig övning... :)
Rågmuffins med pumpafrön - receptet...
Här kommer receptet (blir 12 normalstora muffins, perfekt med en muffinsform från Ikea):
2 dl rågmjöl
3 1/2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 dl pumpafrön
1 tsk salt
2 dl mjölk
2 ägg
2 msk honung
2 msk olja
(Pumpafrön till garnering)
Blanda mjölen, bakpulvret, pumpafröna och saltet i en skål. Blanda ner mjölken, äggen, honungen och oljan i mjölblandningen. Rör om så att degen blir jämn.
Smörj muffinsplåten och klicka ut degen. Garnera med pumpafrön om du vill... (jag gör inte det, för de blir lätt brända i ugnen)
Grädda i 175°C i ca 20 min.
Servera med t.ex philadelphiaost, marmelad eller något annat gott. Te, skön musik och tända ljus gör det lilla extra till mellanmålet...
Jag tänker att två stycken är ett lagom mellanmål, tror jag...
Rågmuffins med pumpafrön :)
Bakade just enormt goda rågmuffins och åt två stycken till mellanmål... :) Jätteenormt gott blir det om man har philadelphiaost till...
12 muffinsar blev det... två stycken har jag redan ätit, två stycken ska jag äta i morgon och de åtta som blir kvar ska jag frysa in (två och två)... :)
Mat kan vara annat än ångestfyllt - mat kan vara något man njuter av och känner att man är värd bara för att man är den man är.
Den här gången gick jag segrande ur striden!
Hade bestämt att jag skulle träna med en kompis i eftermiddag. Vi har pratat om det ganska länge och nu äntligen skulle det bli av! Jag har inte tränat på det sättet sen i våras, när allt spårade ur och jag blev sjukt fixerad vid träning och vikt... Jag har cyklat och tagit promenader och varit ute och sprungit en del och så, men jag har undvikit gymmiljön - just för att jag påverkats så negativt av det.
Jag trodde att jag skulle klara av det nu, jag trodde att jag var så pass frisk att jag skulle kunna hantera att träna i den miljön nu...
Men för några timmar sedan, när det var dags för lunch, slog det slint i huvdet på mig... Jag tänkte först ta en av mina gamla tabletter, för att orka mer på träningen. Sen bestämde jag mig för att jag var friskare än så. Jag tog ingen tablett men åt i stället bara halva lunchen... Insåg hur ologiskt det var, att bara äta halva lunchen för att jag inte tog en tablett som jag inte tagit på ett halvår... Jag har ätit hela luncher hur många gånger som helst, trots att jag inte tagit någon tablett på länge... Pratade med en vän som sa "du får inte träna om du drar ner på maten samtidigt!"
Insåg att det där med träning inte är någon bra idé just nu. Jag klarar helt enkelt inte av det ännu. Jag är rädd för den miljön, jag är rädd för att hamna i tvång och jämföra mig med alla snygga och smala tjejer i träningslokalen. Jag är rädd för att jag inte ska känna mig nöjd med att träna en gång i veckan, rädd för att hela tiden känna att jag måste träna fler gånger än förra veckan... Jag är rädd för att träningen återigen ska bli högsta prioritet i mitt liv.
Så, jag sa som det var till min kompis. Jag får inte träna i dag. Jag har haft och har fortfarande en ätstörning, och jag får inte träna när jag vill göra det av fel anledning.
Kändes ganska misslyckat, till en början... Men efter en stund kändes det befriande... Jag sa nej, till de sjuka tankarna! Jag gjorde det! Jag gjorde det! Jag gick segrande ur striden! Ätstörningen vill att jag ska känna mig misslyckad, men det är inte sant! Jag är en segrare, idag var det jag som vann!
En önskan om en fin och minnesvärd höst!
och jag tycker att det känns ganska skönt! Jag är nästan frisk, eller på väg åt rätt håll i alla fall - och har börjat fundera och ta reda på vem jag egentligen är, utan ätstörningen. Jag håller helt enkelt på att lära känna mig själv, det av mig som legat dolt och nedsövt de senaste åren... Det av mig som jag inte fått något utrymme för sjukdomen.
Och det handlar också ganska mycket om min tro och min relation till Gud. Den relationen har stundtals varit väldigt komplicerad... nu vill jag att den ska bli hel och barnsligt enkel igen.
Det är vad jag tänker och funderar kring just nu, och jag känner att jag har inte så mycket att skriva...
Jag vet inte när jag skriver nästa gång, men om vi inte hörs på ett tag så vill jag önska er en fin fortsatt höst!
Vi är så värdefulla och så vackra - det får vi inte glömma! Det finns ett friskt liv som väntar på oss, som är vårat... och jag vet att vi, allihop, kan ta oss tillbaka till det livet!
Kram på er!
Det var det här med prestationskrav
Fick just tillbaka två skriftliga inlämningsuppgifter från skolan och lite kommentarer på dem... Bara positiva kommentarer och lovord. Gissa vem som njuter!? Det är ju klart att man får bara stolt över att man gjort något bra och så, men det stör mig att det ska påverka mig så mycket. Jag är helt övertygad om att jag hade blivit väldigt ledsen, besviken och arg på mig själv om det hade stått en massa negativa saker på mina uppgifter.... Jag tror ärligt talat inte att jag skulle klara av att äta som jag ska, om det jag hade fått negativa kommentarer om uppgifterna.
Varför ska yttre saker påverka mig så himla mycket!?
Varför kan jag inte bara ta skolarbetet för vad det är och inte låta det påverka hela mitt liv!?
Att ta vara på sina erfarenheter och hjälpa andra
Igår blev jag påmind om alla de tjejer och killar som varit sjuka och som idag använder sina erfarenheter till att hjälpa andra. Visst är det häftigt!? Sådant gör mig inspirerad, det är för sådant jag vill bli frisk. Jag känner ett gäng tjejer i högstadieåldern och när jag ser dem slås jag av hur fina de är. Det är något som griper tag i mitt hjärta och jag bara önskar och hoppas så innerligt att de vet om hur fina de är... Om det finns något jag kan göra för att de än mer ska förstå hur fina de är, så vill jag göra det.
Idag ska jag till ikea och förhoppningsvis skaffa mig en garderob! :) Ska bli skönt att få någonstans att lägga sina kläder...
Det var längesen jag lade upp en bild på dagens lunch eller middag, men jag har varit dålig på att göra det fint för mig den senaste tiden. Jag ska försöka bättra mig, jag mår så mycket bättre när jag har det fint omkring mig...
Ha en fin dag!
sjukdomen har upptäckt fördelen med att vara frisk?
De senaste veckorna har jag mått väldigt bra, gjort roliga saker och inte tänkt på mat hela, hela tiden. Och tro det, eller ej - jag har gått ner i vikt. Jag är normalviktig, så det är ingen fara för den sakens skull, men nu när det har pågått i några veckor börjar jag inse hur mycket jag påverkats av den viktnedgången... Jag har fått energi av att bara veta att jag går ner i vikt. Så någonstans ligger fortfarande mitt fokus på fel saker.
Det är som om jag leker frisk, för att jag har upptäckt att jag går ner i vikt av det... Och hur friskt är det egentligen? Den sjuka delen av mig har upptäckt fördelen med att vara "frisk". Och det betyder ju också att jag sitter hos psykologen och säger att jag inte har gått ner i vikt medvetet - för det har jag ju inte, jag har ju bara mått bra och råkat gå ner i vikt. Fast samtidigt är det ju så att jag har kämpat ganska hårt för att "må bra", för att jag vet att jag går ner i vikt då....
Fattar ni vad jag menar, eller är det bara förvirrat? :)
