Vaniljbullen

I dag när jag skulle köpa bregott märkte jag en sak. Jag hade inte längre koll på hur mycket kalorier det innehåller per 100 g. Förr tänkte jag alltid på kaloriinnehållet i allt jag handlade - nu har jag inte gjort det på ett tag, och plöstligt hade jag inte längre stenkoll... Det kändes konstigt och jag blev glad och lite förvirrad och osäker - allt på samma gång. 

Jag har liksom börjat blanda ihop olika varors kaloriinnehåll.

Egentligen ska jag ju vara glad, och det är jag ju också - men samtidigt kan jag inte bli helt av med oroskänslan. Vet inte vad den oroliga känslan beror på, men jag blir inte helt av med den...


Men det är klart att det är häftigt (jag får försöka fokusera på det), att kalorierna inte längre är så viktiga för mig.

Jag har en ny teori som jag håller på att testa... Läste härom dagen om ämnet betaendorfin, ett ämne som finns naturligt i kroppen. 

Hos många av oss som utvecklar ätstörningar är halten av betaendorfin lägre än vanligt, vilket bland annat leder till att vi lättare bli deprimerade, har lägre smärttröskel (både fysikt och psykiskt) och har större behov av tröst och närhet.

Jag vet inte om ni känner igen er, men jag gör det definitivt. Mitt behov av tröst, närhet och bekräftelse är näst intill ändlöst och jag faller ofta och helt oväntat ner i svarta små hål av deppighet... Så jag är nästan övertygad om att min grunfhalt av betaendorfin är lägre än vad den borde vara.

Det som är spännande är att betaendorfin går att tillföra kroppen, genom att man gör saker som man tycker om att göra och genom att man unnar sig lite vardagslyx i tillvaron. Och ännu mer spännande är att det höjda betaendorfinet håller i sig i flera timmar efter det att man gjort det där som man tyckte om att göra.

Det här kan man jämföra med ämnet serotonin som också finns i kroppen, har liknande påverkan och som även den ofta är av för låg halt hos personer med ätstörningar. För att höja serotoninhalten behöver man tillföra kroppen socker och kolhydrater, halten blir bara högst temporärt förhöjd och i alla fall för en person med bulimi slutar den typen av självmedicinering ofta med hetsätning och kräkning och dagenefter-ångest.


Jag tänkte när jag läste det här, att det borde vara smartare (för mig som har bulimi) att satsa på att höja betaendorfinhalten och låta serotoninhalten vara. Så nu är min nya tanke att jag ska försöka göra något jag tycker om och mår bra av när jag börjar märka att humöret börjar svikta och ångesten kommer krypande.


Det finns en hel massa saker som jag tycker om att göra och som jag absolut kan försöka mig på att göra när jag börjar må lite dåligt... :)


De två senaste dagarna har varit katastrofala - jag har mått riktigt dåligt, haft rejält med ångest, gråtit massor och kräkts en del. Men i dag har det verkligen vänt! Kanske beror det på att jag ägnat dagen åt att sortera pysselmaterial i fina, genomskinliga och stapelbara boxar och dessutom shoppat lite på rean... :)

Jag fullkomligt älskar att titta in i ett sorterat och iordninggjort förråd, och det är inte heller fy skam att komma hem till en hyfsat städad lägenhet och packa upp och ställa iordning två påsar fulla med diverse inredningsprylar...

Här kommer bilder på dagens fynd:



Jättesöta burkar, (köpte två prickiga).
Bra att ha te och kakor i, och billiga var de också! :)




Grytunderlägg, passar väldigt bra i köket - hela mitt kök är grönt och ljusblått.




Två sådana här muggar blev det också, även de blå och gröna...




Och så den här snygga hyacintvasen - jag tänker att man kan ha andra blommor i den också, eller ett värmeljus om man vill kanske...


I vilket fall som helst så är jag övertygad om att både dagens sortering och dagens shopping är bidragande orsaker till att jag mår så väldigt bra just nu!

Jag läser ganska sällan nu förtiden, trots att jag egentligen tycker om det och trots att jag lovat mig själv att jag ska läsa mer nu när jag inte har någon kurslitteratur att läsa. Men just nu läser jag en bok, Jonas Helgessons "Ett cp-bra liv". Och den är riktigt, riktigt bra! Han skriver mycket bra saker, och en sak som jag har fastnat för är det han skriver om känslor och beslut...

Så här skriver han: "Om jag bara skulle lyda de spontana impulser som mina känslor framkallar tror jag faktiskt att mitt liv skulle bli ett enda stort kaos. Jag skulle aldrig gå till tandläkaren. Jag skulle aldrig betala räkningar. Jag skulle aldrig diska. Jag skulle aldrig hänga tvätt. Vissa dagar skulle jag inte ens gå upp på morgonen.
---
Varje morgon när jag vaknar står jag, vare sig jag förstår det eller inte, inför ett val. Jag välja att enbart leva i mina känslor eller att leva efter ett slags besut som innebär att det blir en bra dag, det här. Jag kan fastna i känslan, se mig som en mycket handikappad och utsatt person och låta mina svårigheter växa sig hur stora som helst i tankarna - eller också kan jag bestämma mig för att se på mig själv som en helt vanlig kille som har många spastiska utmaningar men inga som han inte kan klara av.
---
Min poäng är att vi inte kan låta våra känslor ha den avgörande rösten i varje litet och stort vägskäl i våra liv. Vi har nog alla kört vilse på våra livsvägar någon gång, bara för att känslorna tog tag om ratten. Utmaningen är att varje gång styra tillbaka till den väg vi innerst inne vet är bäst."


Jag tänker att det på många sätt går att applicera på ätstörningar. När jag var sjuk lyssnade jag bara på mina känslor och mitt förnuftiga jag fick inget utrymme alls. Om jag vaknade en morgon och kände mig tjock och otymplig så stannade jag helt sonika kvar hemma i sängen. Om det kändes fel att äta något, så avstod jag från att äta det. Om jag kände mig misslyckad så var jag det - och då kunde jag lika gärna trycka ner och förnedra mig själv lite till. Om det kändes som att ALLA tittade på mig när jag skulle äta, då var det den enda sanningen.

Nu förtiden kan jag, i alla fall för det mesta, gå upp ur sängen även de dagarna jag känner mig hemsk och äcklig. Inte för att det känns bra, utan för att jag vet att dagen kan bli riktigt bra om jag bara bestämmer mig för att den ska bli det. Jag vet att jag brukar må bättre om jag bara kommer upp ur sängen och gör mig i ordning. Och jag vet också att när det går snett, när jag lyssnar för mycket på känslorna och låter de styra - då måste jag ta mitt förnuft till fånga, greppa ratten och styra tillbaks.

Den här veckan har jag börjat känna att hösten är på gång... Och trots att jag fortfarande inte vet med säkerhet att jag kommer vara kvar i stan, så fylls almanakan på med en rasande fart. Jag har lite svårt att hantera det där, måste jag säga... Det är en svår balansgång - man måste vara tillräckligt uppbokad för att inte hinna trassla in sig för mycket i sjuka tankar, men samtidigt inte så uppbokad så att man blir stressad och inte hinner ta hand om sig själv och sitt ätande.

Man vill så himla mycket, men måste säga nej till vissa saker ändå... Man måste prioritera, man kan inte vara överallt. Man måste säga nej, och man måste avstå från vissa saker - annars går man under.

Jag tror helt enkelt att jag måste fundera över vad jag egentligen vill med den här hösten - annars är nog risken stor att det blir för mycket för min lilla hjärna, och att jag bara trasslar in mig i stress och tokigheter.


Nu är det dags att sova...

Återkommer när jag har funderat. :)
 

... det är en bra sak att göra när sjukdomen försöker ta över...

Problemet med det är att de där portionsangivelserna ofta är "orealistiskt små"... Det skriver livsmedelsverket på sin hemsida. Eftersom det inte finns några riktlinjer för hur man anger portionsstorlek, så är företagen själva som definierar portionsstorlekar för sina produkter.

För mig innebär ju det att jag ibland äter för små portioner. Jag vet inte vad jag ska lita på om jag inte kan lita på de portionsangivelser som står på förpackningarna. Jag är allmänt osäker på portionsstorlekar och jag kan definitivt inte lita på min egen bedömningsförmåga.


Och vad betyder detta nu, rent praktiskt?
Betyder det att jag konsekvent ska ta lite mer av matvaran, än vad förpackningen anger som en portion?
Eller innebär det att jag helt enkelt får skaffa mig portionsreferenser från andra håll?

Att jag konsekvent skulle ta lite mer än förpackningens portionsangivelse - låter i mina öron helt orimligt. Det skulle bara ställa till det för mig, och skapa en massa onödig oro och ångest.

Snarare är det nog så att jag måste skaffa mig portionsreferenser från andra håll. Jag måste nog fråga vänner, men också känna efter själv. Om jag testar att följa portionsangivelsen och märker att jag inte blir mätt, eller att jag blir hungrig snart efter måltiden igen - då kan jag förmodligen dra slutsatsen att det jag nyss åt inte var en hel portion utan för lite...


Det kräver ju en del mod att våga testa på det där sättet, men nu för tiden räknar jag mig som så gott som frisk
- så egentligen borde det inte vara några problem med den saken....

Nu är det igång igen, på allvar! Medias skriverier om att man måste förbereda sig inför beach 2010... 
Och vet ni vad? Jag kunde inte bry mig mindre! (eller jo, det kunde jag nog...)

Jag märker att jag påverkas av det, och jag blir riktigt förbannad över det! För jag vill verkligen inte påverkas.

Jag orkar inte med alla tankar som förbjuder mig att äta som jag vill! Jag är fin, precis som jag är - och jag vägrar gå på alla alla lögner som försöker få mig att tro motsatsen!

Jag vet hur ovärt det är att ge sig in i bantningsvärlden. Man förlorar så mycket av själva livet, när man ägnar större delen av sin vakna tid åt att fundera på mat och kalorier.


Jag får äta frukost, lunch och middag - varje dag! Jag behöver inte bry mig ett skit om hur jag ser ut till sommaren!


Så det så! :)

Jag tänker ibland tillbaka på min tid som sjuk - och vet ni vad? Det är helt tokigt hur mycket jag har förändrats bara under det senaste året...

Förra våren, innan jag började min behandling på riktigt kunde jag inte tänka mig att ha något annat än lätta mini och keso på mackan, om jag alls åt några mackor. I små, små steg har jag under året som gått vågat mig på nya saker, och för några veckor sedan köpte jag mitt första alldeles normala bregott.

I morse när jag åt min frukostmacka, med extrasaltat bregott, ost och gurka kände jag mig enormt stolt! För jag vet ju att jag inte hade klarat det för ett knappt år sedan.


Den känslan är något av det bästa med att vara frisk, eller i alla fall så gott som! Känslan av att klara av saker som jag vet att jag hade svårt för tidigare... Det är nog faktiskt en ganska svårslagen känsla!

Det börjar bli vår och det börjar skrivas i tidiningarna och på nätet om hälsa, viktnedgång och beach 2010.

För mig är det jobbigt. Jag har svårt att värja mig från dieternas löften om att gå ner ett visst antal kilo på ett visst antal veckor. Jag börjar räkna kilo och kalorier direkt.


Men i år är jag kanske lite mer förberedd...

Jag börjar i alla fall nu, med att påminna mig själv och alla er andra om att hälsa inte är samma sak som viktnedgång! För den som har eller har haft en ätstörning är det snarare så att en viktnedgång är ohälsosam.

Jag tänker definiera hälsa för mig själv, och sen tänker jag försöka påminna mig om den definitionen - när stressen inför beach 2010 vill tränga sig på.



Hälsa för mig, är att kunna äta allt i lagom stora mängder.
Hälsa för mig, är att äta för att orka med livet och allt roligt jag vill göra.
Hälsa för mig, är att kunna stå framför spegeln, se på mig själv och älska det jag ser.  

I ordboken definerieras hälsa som 'ett tillstånd av välbefinnade och fullgoda kroppsfunktioner'.
Det är ingen dum definition det heller...


Nu ska jag strax springa i väg till skolan...

Dagen har hittills varit alldeles fantastisk! Tog en lång promenad ner till älven, och njöt av solen och det vackra vädret. Lyssnade på musik och kände mig hoppfull, inspirerad och frisk.

Jag insåg också, att jag mer och mer vågar berätta för folk om min ätstörning. Jag vågar säga att jag har haft en ätstörning. Jag skäms inte så mycket för det längre. Och folk behandlar mig inte annorlunda för att de fått veta att jag varit sjuk. Och ju fler jag berättar för, ju ärligare och ju öppnare jag är - desto svårare blir det att falla tillbaks in i sjukdomen.

Visst tänker jag knasigt ibland, och visst påverkas jag ibland allt för lätt av min omgivning - men jag tror nog att det hör livet till. Jag kan hantera de där sakerna, för det mesta. Jag kan ta avstånd från personer och sammanhang som påverkar mig negativt och jag kan med lite vilja tvinga in mina tankar på rätt spår när de vandrar iväg åt fel håll.

Jag känner mig frisk, och jag tänker fortsätta känna mig frisk. Det är möjligt att jag alltid kommer vara lite extra känslig. Jag kanske alltid kommer behöva vara på min vakt, och kämpa mot sjuka tankar och känslor i vissa situationer. Det kanske alltid kommer finnas sammanhang som jag behöver hålla mig undan. Jag kommer kanske aldrig kunna ha en personvåg hemma... Men..... jag måste ju få räkna mig som frisk ändå!





I går åt jag kyckling med pesto och fetaost, och en specialvariant av (hasselbacketatis) hasselbackspotatis till lunch! Megagott faktiskt!

Och i kväll lutar det åt en av de nya glassarna från gb, till kvällsmat... Ska i väg till pressbyrån senare, får se vilken glass det blir. :)

I dag har jag virkat som bara den... En kärleksmums, en dammsugare och en hallongrotta (med någon slags konstigt papper runt).  



Tack vare dagens terapiarbete har jag klarat av dagen utan större snedsteg. Jag är nöjd, och snart kan jag kanske öppna café! ;)

I dag mår jag inge vidare... Det händer lite jobbiga saker omkring mig och jag känner mig orolig och ångestfylld i hela kroppen. Grät en stund i morse, men jag har ingen lust att låta de känslorna ta över den här dagen - så nu har jag tagit på mig kläderna, ätit frukost och satt mig framför teven. Repris av gårdagens curlingfinal... :)





Här om dagen virkade jag en prinsesstårta, och nu har jag precis börjat med en snoddas eller en kärleksmums.






Jag behöver verkligen virka bort den här oron, för gör jag inte så finns det risk för att eftermiddagen och kvällen går åt skogen...

Snart kan jag öppna ett litet café med virkade bakverk. :)