Killar är ett märkligt släkte...
Vad söta ni är som engagerar er i min lilla förälskelse! :)
Nu har vi mailat till varandra några gånger och jag måste säga att han är en kryptisk herre. Jag och några kompisar som också känner honom har analyserat hans mail och kommit fram till att han förmodligen befinner sig i någon slags trettioårskris och har ett ganska förvirrat känsloliv. Han är van vid att själv jaga, men när någon visar intresse för honom så blir han rädd och tar ett steg tillbaka.
Grejen är den att det var han som började intressera sig för mig, men när jag sen visade intresse tillbaks så fega han ur... Lite typiskt va!?
Han har inte dissat mig rakt av, bara varit lite klumpig och sagt att han redan har några dejter att genomlida. Och två timmar senare kom ett förtydligande mail: det han menade var att han inte hade så stora förhoppningar på de dejter han lovat bort sig till...
Det sista var ju i och för sig fint, men jag är faktiskt inte intresserad av att veta att han ska på en massa andra dejter först, och eventuellt kan gå på dejt med mig i höst. To much information... Typ...
En liten förälskelse och ganska mycket dumdristighet
Jag har gått och blivit lite förälskad - och fy vad jobbigt det är! Ska inte dra alla vändor hit och dit, men igår kväll skrev jag till honom att jag var lite nyfiken på honom och tyckte att han var fin... Gissa om jag ångrar det! Gissa om jag legat vaken halva natten och undrat vad jag är för en idiot! Det är ju kört för alltid nu, han lär ju bli livrädd för mig nu. Han kommer aldrig mer våga prata med mig...
Visserligen tänker jag, skrev jag bara att jag tyckte att han verkade vara en fin kille - jag skrev inte att jag var kär i honom, bara att jag var nyfiken på honom... Och så skrev jag att jag hoppades att han kunde ta det som en komplimang.
Men jag lär ju ha hyfsat svårt att fokusera på annat än att vänta på svar från honom idag... Gissar det i alla fall...
Den onödigt stora tandläkarskräcken
Jag har skjutit på det där tandläkarbesöket i säkert sex år. Inte gått sen innan jag blev sjuk, av rädsla för att få höra att jag har extrema frätskador som inte går att reparera. Men så för två veckor sedan tog jag kontakt med en tandläkarklinik som är specialiserade på sådana som jag, sådana som är lite rädda för att gå till tandläkaren, och snabbt som attan fick jag tid. I onsdags var jag där, och vet ni! Tandläkaren sa att min mun inte alls var någon katastrof, deg var bara några skador som hon ganska lätt kunde laga. Jag fixade inte att ta några tandbilder med plåtar i munnen - fick kväljningar direkt. Så tandläkaren remitterade mig till specialkliniken där de har kameror som tar tandbilder med speciella röntgenkameror. Det var världens godaste tandläkare och hon gjorde allt på mina villkor. Berättade exakt vad hon gjorde, och när vi började prata om ätstörningarna började jag gråta, och hon tyckte inte att jag var knäpp för det. Hon lät mig gråta och tog sig tid att fråga hur jag mådde och hur det var med ätstörningarna nu och om jag fått hjälp.
Det blir förmodligen lite dyrare, och jag får säkert gå lite fler gånger - men det är så himla värt det. Jag som är livrädd för tandläkaren tycker plötsligt att det känna ganska okej att gå dit och det är värt en hel del!
Det är jag så galet tacksam över!
Bebismössan
Åh, vad jag mår bra av att sy!
Det är så himla skönt att koppla bort alla tankar för en stund, och bara sitta vid symaskinen.
Den här mössan ska till en nästan nyfödd liten Linnéa.
Jag hoppas att den inte är för stor för henne...
Tyglagret...
Visst är de fina! Nu tror jag att jag ska sätta mig och sy en mössa i landskapstyget (längst ner till vänster).
Ska åka hemifrån om en timme, så jag får skynda mig... :)
