Vaniljbullen

Idag är det första advent, och jag har egentligen tokbråttom! Ska vara på plats och repa om mindre än en timme... Men jag måste bara få skriva en kortis. :)

Jag gillar första advent och i år ska jag äta en lussebulle!

Jag är faktiskt ganska nödj med årets arventsljusstake!

Hann i alla fall tända ljusstaken en liten stund nu på morgonen.
Får bli mer adventsmys här hemma i kväll. Då ska jag sy
gardiner också - rödrutiga till köket.


Hoppas att ni får en fin advent!

Veckan innan jag skulle börja på dagvården hade jag ett möte med det som skulle bli min kontaktperson under de 12 veckorna som dagvården varade. Under det mötet blev jag visad runt i lokalerna och vi gick också igenom all information, som jag tidigare hade fått på posten. Jag var jättenervös... 

Den första veckan på dagvården var inte min bästa vecka, kan man säga. Allt var nytt, jag tyckte att vi åt hela tiden och jag hade konstant ont i magen... Och jag grät, massor. 

Ungefär såhär såg dagarna ut:

8.15 frukost (ex. en tallrik fil och flingor, en macka och ett glas proviva)

10.15 Mellanmål (ex. en macka och en frukt)

12.15 Lunch (ex. fisk och potatis, sås och sallad och ett glas mjölk)

Mellan måltiderna var det ibland schemalagda aktiviteter. Det var diskussionsgrupper, möten med dietisten i grupp, bild, drama, skapande och enskilda samtal. Vissa dagar var det också mycket tid att bara sitta, då brukade jag ha med mig något eget pyssel (virkning eller lite pärlor). Det fanns också en sjukgymnast som man träffade både i grupp och enskilt.

En gång i veckan gick vi tillsammans till sjukhuset restaurang och åt lunch. Då gick en behandlare före och visade hur mycket man skulle ta av olika saker. 

En dag i veckan var det social träning, då fick man själv bestämma lite vad man ville träna på. Kunde vara nästan vad som helst. (Laga mat hemma, få struktur på ätandet hemma, prova kläder, handla i mataffär, fika på stan, äta lunch på stan...)

Två dagar i veckan var det också matlagning på avdelningen. På tisdagar var man två som lagade mat (vilka det var, bestämde behandlarna) och på fredagar var det en ensam som stod för matlagningen. De dagar man hade matlagning gick hela dagen till det. Efter frukost fick man en liten paus och sen var det dags att komma fram till vad man skulle laga, skriva handlingslista och promenera till mataffären och handla. Sen var det mellanmål och därefter en liten paus och sedan dags för själva matlagningen. 


De första veckorna på dagvården var som sagt var ganska jobbiga, och jag gjorde mest som de sa åt mig att göra. Tog nästan inga egna initiativ. Efter hand märkte jag att jag vågade ta mer plats och prata mer. Då blev behandlingen väldigt mycket roligare. :) Då märkte jag också att det fanns behandlare som gick att skoja lite med... De var inte torra, tråkiga vakter som bara skulle se till så att jag åt upp och inte fuskade...

Det dröjde också några veckor innan jag insåg att det faktiskt krävdes en hel del arbete från mig själv också, om jag någonsin skulle bli frisk. Det räckte inte med att jag kom till dagvården varje dag, jag behövde kämpa lika mycket hemma också... Jag kunde inte hålla på och äta soppa till middag varje dag för att det var lättast, och jag var tvungen att vara ärlig och tala om för behandlaren hur jag faktiskt klarade mig hemma. Det var bara jag själv som förlorade på att låtsas vara friskare än vad jag var. 

Varje dag fyllde vi i matdagböcker, där vi skrev vad vi hade ätit, vilken tid och hur det kändes. Man kunde också få en veckoplanering, där man själv fyllde i vad man skulle äta när man inte var på dagvården. Vissa använde sig av det, andra inte. Jag tyckte att det var skönt att ha, mest för att ha något att titta på om det krisade sig. Det var inte så att jag alltid följde den där planeringen, men när jag inte hade en aning om vad jag skulle äta så kunde jag titta på den och bara mekaniskt äta det som var planerat. Det underlättade för mig.
 

En morgon i veckan var det vägning, innan frukost. Jag hade slängt ut min egna våg då och vägde mig aldrig hemma, och det dröjde länge innan jag vågade titta på siffrorna på sjukhuset... Men jag kan nu i efterhand ärligt säga att jag gick inte upp så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag låg precis på gränsen till undervikt när jag började... Jag tränade på tok för mycket och åt på tok för lite innan jag började dagvården. Och jag var helt övertygad om att jag skulle gå upp hur mycket som helst när jag slutade träna och började äta regelbundet... men, det gjorde jag inte... Jag gjorde verkligen inte det! Några kilo gick jag upp, och sen dess har min vikt legat relativt stabilt. Jag är inte alltid nöjd med min vikt, men jag känner en trygghet i att veta att vikten inte förändras särskilt mycket från vecka till vecka. Vikten var väldigt mycket mer ostabil och opålitlig när jag var som sjukast.

Hur mycket man går upp i vikt beror naturligtvis på vad man väger från början och hur mycket man behöver gå upp i vikt och allt sådant där. Men jag känner ingen som har gått igenom en dagvårdsbehandling och blivit tjock av det!

Däremot känner jag många som har gått igenom en dagvårdsbehandling och fått en betydligt förbättrad livskvalitet.

Det är så sjukt värt det!

Vet inte vad mer jag ska skriva, men jag svarar gärna på frågor om det är någon som undrar något! Tveka inte att fråga, jag vill hjälpa till, svara på frågor och stötta så mycket jag bara kan!

(Vet inte varifrån bilden kommer, har förmodligen snott den från någon annan... Förlåt i så fall...)

Jag började min kontakt med ätstörningsmottagningen genom att skicka ett mail till dietisten som arbetade där. Jag visste inte då att det var henne jag kontaktade. Det enda jag då var intresserad av, var att sluta hetsäta och kräkas så att jag kunde gå ner mer och snabbare i vikt. Dietisten genomskådade mig och gav mig rådet att söka hjälp på mottagningen istället... Det gjorde jag inte....

Men en av mina vänner gjorde det. Hon ringde till mottagningen och anmälde mig som vårdsökande - och därefter följde hon med mig dit på ett antal bedömningssamtal och möten med läkare. Första gången jag öppnade dörren och satte foten inne på anorexi- och bulimimottagningen ville jag bara springa därifrån. Hela jag fylldes av en främmande och skrämmande overklighetskänsla. Vad gjorde jag där? Jag var inte sjuk, jag kunde bara inte riktigt hantera maten... Jag behövde ju ett matschema att följa så att jag kunde få ordning på mitt ätande och gå ner i vikt. För det var ju det jag behövde... Minns också väldigt tydligt första gången jag skulle ställa mig på mottagningens våg. Min vän fick göra det före mig... Och efteråt ställde jag mig tvekande på vågen, med ryggen mot siffrorna och med ögonen fästa på vännen. Varken hon eller jag såg siffrorna som vågen visade.

Ungefär 9 månader senare kände jag mig redo att ge mig in i dagvårdsbehandlingen.....


Det var början av min vandring mot ett friskt liv...
Fortsättning följer.... (och jag garanterar ett lyckligt slut! ;)

Har varit en riktigt tuff dag idag. Mycket, mycket gråt...

Var på ett föredrag, som berörde mig något alldeles ofattbart. Och dessförinnan bråkade jag med en vän, via sms... Men vi lyckades bli sams också, men jag tror ändå att vi behöver sätta oss ner och prata på riktigt. Det känns som att jag och min himla ätstörning håller på att trasa sönder våran relation, och det är något jag inte skulle orka med... Jag tycker så sjukt mycket om henne! 

Det mesta kändes faktiskt ganska hopplöst när jag satt där efter föredraget. Visst, det lät fantastiskt det hon sa - men jag hade svårt att tro att det gällde mig också...

Men, så var det en tjej som sjöng en sång efteråt - och det gick rakt in i hjärtat på mig...


"Jag ser hur det ensam och modlös satt dig ner,
i en kamp du inte orkar kämpa mer.
Om du inte får falla in i Jesu armar, vems armar ska du då falla i?

Han går aldrig förbi dig, han vill för evigt vara din
Han går aldrig förbi dig, han vill för evigt vara din...."

När jag faller, vill jag falla in i Jesu armar. Jag vill att han ska ta emot mig och varsamt ställa mig upp igen. Jag vill att han ska gå med mig vart jag än går. Jag vill att han ska gå framför mig och visa vägen när jag har gått vilse och famlar i mörker, jag vill att han ska gå bakom mig och putta på när jag inte orkar ta ett steg till, och jag vill att han ska gå bredvid mig och hålla mig sällskap när jag känner mig ensammast i världen...

Och det bästa av allt - jag tror att han gör det! Jag är viss om att han gör det, för jag har bett honom göra det.

Ska bara visa er en bild på grahamsbullarna...
Jag tycker att dom blev fina!

Det sedvanliga pysslet efter maten resulterade i ett halsband och en femtedels handledsvärmare...
Såg jättefina smycken igår när jag var på stan. Försökte mig på att göra något liknande idag, efter lunchen.





Nu bakar jag grahamsbullar. Ska uppdatera er när dem är färdiga!

Det här har varit en bra dag! Jag är på gott humör och känner att jag har gjort bra saker...

Tisdag
Lunch: lax och potatis
Middag: soppa och macka

Onsdag
Lunch: kyckling och ris
Middag: paj och sallad

Torsdag
Lunch: kyckling och ris
Middag: ?

Fredag
Lunch: paj och sallad
Middag: hembakad pizza

Lördag
Lunch: ?
Middag: ?

Söndag:
Lunch: ?
Middag: ?

Torsdag middag och hela helgen är oplanerad - om ni har några förslag så är jag tacksam!

Att pyssla är det bästa jag vet!

Det finns inget bättre, när man behöver lura bort tankarna en stund... Direkt efter maten, sätter jag mig ofta och virkar eller pärlar eller drar fram symaskinen.

Avkopplande, fantastiskt avkopplande! 





Har ni några knep för att hålla ångest och sjuka tankar på avstånd?

Hittade den här länken nyss...  http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6130329.ab

Har svårt att tro att det skulle gå att få fram en medicin mot bulimi. Hela artikeln verkar utgå ifrån att bulimi enbart beror på ett "begär efter onyttig mat". Den medicinen skulle förmodligen inte hjälpa mig ett dugg!

Jag tror att det enda sättet att bli frisk från bulimi är att äta regelbundet och tillräckligt mycket, oavsett allt. Även om det händer yttre saker som påverkar oss negativt - man måste helt enkelt lära sig att hantera alla typer av känslor. 

Visst hade det varit skönt om det fanns en medicin som botade bulimin, men jag har väldigt svårt att tro att det skulle fungera.

Vad tror ni?


Idag åt jag en väldigt god lunch! :) Ugnsbakad lax och potatis... Lite vitt vin, tomat och cremé fraishe franska örter gjorde laxen suveränt god!   

150 g pasta

Vill ni veta hur man gör också? Jag beskriver gärna det, om det är någon som vill... :) 

 Virkade och lyssnade på ljudbok efter middagen. Och när klockan blev 21, började jag bakade scones (har ett recept som är för en person)... När man har en ätstörning är det väldigt bra att kunna baka en scones. Det är mindre riskigt att man hamnar i hets då... 

Vill ni ha receptet?

1.5 dl mjöl
0.5 tsk bakpulver
0.25 tsk salt
18.75 g flytande margarin
0.5 dl mjölk

250 grader i 10-12 minuter.