Vaniljbullen

De senaste dagarna har jag funderat på en sak... Jag har funderat på om jag inte ska våga vara öppen med att jag har en ätstörning. I alla fall mer öppen än vad jag är nu. Inte så att jag kanske ska berätta det för alla jag känner, men för de av mina vänner som jag känner ganska väl. Jag har mer och mer tänkt, att det inte är något att skämmas över. Det är en sjukdom, det handlar inte om att ha dålig karaktär eller att medvetet förstöra sin kropp. Jag har en ätstörning, och det vill jag inte skämmas för. Dessutom tror jag inte att mina vänner skulle reagera med att tycka att jag är äcklig eller med att sluta prata med mig. Jag tror att de skulle behandla mig på samma sätt, även om de visste om min sjukdom. Den enda skillnaden skulle möjligtvis vara att de skulle tänka efter lite mer, innan de hävde ur sig ogenomtänkta kommentarer om mat och träning och vikt... Och det skulle ju bara vara positivt för mig...

Vad tänker ni om det? Har ni berättat för era vänner? Hur reagerade de? Hur berättade ni det?

Kram!

Vilken dag jag har haft, vänner!
Morgonens bravader har ni redan hört om, nu kommer resten!

Jag var på sjukgymnastik, och sen cyklade jag hem... Stannade till på hemköp och på fruktaffären och handlade lite potatis och purjolök och vitkål och kantareller och... ingredienser till sockerkaka! :) I fruktaffären träffade jag en kompis som jag stod och pratade med en stund, trevligt!

Väl hemma satte jag igång lite partymusik och drog igång med soppan. Det kändes hur bra som helst!
Har ni tänkt på att det blir roligare att laga mat om man gör det fint!? Extra roligt blir det om man tar kort under tiden. Det gjorde jag idag, för jag har en vän som är utomlands som jag har startat en blogg för (för att hon ska få lite info om vad som händer hemma i Sverige) :)

Till middag blev det alltså grönsakssoppa och macka med stekt lök och svamp! Mums fillibabba!

Direkt efter middagen satte jag mig vid datorn och skrev färdigt den andra skoluppgiften som ska vara inlämnad på måndag. (Så nu får jag en helg helt ledig från skolarbete!)

De senaste timmarna har jag bakat sockerkaka och hjälpt en tjej i min klass med hennes uppgift... Känner mig som värsta superkvinnan!

Nu ska jag snart sätta mig och fika kvällsmat! Nybakad sockerkaka och te... Ska bara visa er bildrna från dagens soppkok först! :)

Tyvärr blev inte slutresultatet lika vackert som det här, så det tog jag inget kort på... Men jag kan lova att det var gott som bara den!

Kram!

Det här en ovanlig känsla för mig! Jag känner mig helt harmonisk, på ett märkligt sätt...

Vaknade klockan 5.40 och satte mig med datorn i sängen och skrev färdigt en av de skoluppgifter vi ska lämna in senast på måndag. Känns jätteskönt!

Sen har jag pratat en stund med en vän, om ätstörningar och om hur lätt man påverkas av vad andra gör och säger... Kom fram till att det förmodligen mest är människor som själva är lite lätt ätstörda som kommenterar maten och säger att den är fet och sådana saker... Kom också fram till att jag själv potentiellt sett är en sådan tjej. En sådan tjej som påverkar andra negativt genom att jag kommenterar maten. Det är något att tänka på, att jag genom att ha en ätstörning kan påverka andra i fel riktning. Ska verkligen tänka på vad jag säger i fortsättningen. Det är en sak att tänka saker om maten, det gör man - men man behöver faktiskt inte säga det högt alla gånger...


I dag ska jag skriva färdigt den andra uppgiften och skicka in den, och så ska jag på sjukgymnastik. Om jag orkar ska jag gå och dansa i eftermiddag också, men det får vi se...

Sen är jag lite pysselsugen också, vet bara inte vad jag ska pyssla med... Virka kanske, eller pärla...

Till lunch blir det tomat- och fetaostpaj! :) Jättegott!


Någon som har tips på trevlig middagsmat som man kan äta själv, om man vill mysa till det en fredagkväll!?

Jag kände mig som världens svullo, den söndagsmorgonen. Jag skulle inte lämnat sängen överhuvudtaget, om jag inte varit tvungen. Inga kläder i garderoben passade på min feta, äckliga kropp, inga kläder i världen passade... Jag vill minnas att jag tillslut drog på mig ett par pösiga byxor och tänkte att det egentligen var skit samma vad jag tog på mig - alla skulle ändå titta på mig och tänka att jag var ett himla fetto!
Minuten innan jag skulle gå hemifrån fick jag se på mig själv i spegeln, och brast ut i gråt. 'Jag skiter i det här', tänkte jag... 'De får klara sig utan mig, jag kan inte visa mig bland folk'.

Med andan i halsen sprang jag in i kyrkan och upp för trappan till kyrksalen. Försenad, väldigt försenad... Repet var i full gång och jag greppade min mikrofon och hakade på.

Jag blundade, andades in och drabbades av en betvingande visshet.

Här står jag, liten, eländig och trasig, och ändå får jag sjunga till Guds ära. Gud är oföränderlig, Gud är Gud - alldeles oberoende av hur jag mår och var i livet jag står... Gud är värd att lovsjungas, alltid! Jag får lägga undan det som gör ont, det som skaver och tynger och rikta hela mitt jag mot honom. Det är befriande, det är betvingande, det är alldeles oemotståndligt... Inför Gud är jag inget svullo, inget fetto. Inför honom är jag hans älskade barn...

Fick en kommentar härom dagen, som jag har funderat lite på.

"Man får lov att tänka sjuka tankar ibland.. man får lov att ha planer på olika saker. Men att tänka och planera är inte samma sak som att verkligen göra det.. eller hur?"

Jag tänker, att visst måste man få lov att tänka sjuka tankar. Det finns ingen chans i världen att man har energi nog att konstant hålla dem borta... Ofta kommer mina sjuka tankar på kvällen, innan jag ska sova - och ibland är de borta nästa morgon när jag vaknar. Det är det helt klart skönaste! Då tillåter man sig att tänka och planera, men man behöver inte kämpa för att inte göra verklighet av dem...

Sen händer det ju att tankarna finns kvar på morgonen också, eller att de dyker upp som från ingenstans mitt under dagen... Då är det svårare att stå emot...

För en knapp vecka sen, tänkte jag väldigt sjuka tankar. Både på kvällen och på morgonen efter, när jag vaknade. Jag var till och med inne på internet och jämförde priser på olika tabletter. Det kändes obehagligt. Jag visste att jag inte kunde tillåta mig att köpa några tabletter, men just då fanns det inget jag hellre ville. Jag skickade ett sms till en vän och skvallrade på mig själv :), fick ett bestämt och tydligt sms tillbaka, grät en lång stund, och gick tillslut iväg till kyrkan. 

I kyrkan hände det något. Jag träffade vänner, jag skrattade och pratade och jag blev uppmuntrad! Och jag insåg vad som verkligen är av betydelse i livet. Jag ska inte köpa några tabletter, inte sluta äta, och låta sjukdomen ta över - för då går jag också miste om det som har verklig betydelse i livet... 

Jag tänker alltså fortsätta skvallra på mig själv. Så ofta jag mäktar med! För jag tror att det är ett effektivt sätt att säga nej och gå emot sjukdomen. Jag tror att jag ibland behöver få bekräftat att jag gör rätt, när jag går emot det sjuka.... 

Nu ska jag sätta mig och plugga en stund, och så skriver jag förmodligen ett till inlägg efter lunch eller innan middag. 

Kram!  

Först; Tack för kommentarerna på mitt inlägg om att vara sjukligt fokuserad på mat! Det är både hemskt och skönt att det finns fler som känner som jag... Hemskt för att det är en jobbig känsla, som jag inte skulle önska ens min värsta fiende, och skönt för att det på något sätt bekräftar att det har med sjukdomen att göra, och det som har med sjukdom att göra går att bli frisk ifrån...

I måndags lagade jag en jättegod potatis-, morot- och broccolisoppa! Sitter och äter den nu, mumsigt (som vi brukar säga)... :) Det är det bästa med hösten, tycker jag - att det legitimerar att man äter mycket soppa! Finns massvis med goda soppor man kan laga...



Jag har blivit riktigt dålig på att duka fint när jag är hemma och äter ensam... Måste komma igång med det igen, det blir så mycket mysigare då ju.

Ibland blir jag rädd att jag aldrig kommer bli helt frisk... Jag äter ju för det mesta regelbundet och som jag ska och allt sådant, men jag släpper i princip aldrig tanken på mat. Jag går ständigt runt och bearbetar vad jag har ätit, men kanske framförallt vad jag ska äta. Inte så att jag sitter och rullar tummarna mellan måltiderna, men jag återkommer hela tiden till tankar på nästa måltid... Jag kan bli stressad och nästan lite sorgsen emellanåt. T.ex. efter middagen - då kan jag känna plötslig sorg över att dagens måltider snart är slut... Jag kan känna att jag vill dra ut på det så länge som möjligt och äta kvällsmat så sent som möjligt för efter kvällsmaten känns livet lite meningslöst... Det känns som att jag aldrig mer kommer få äta igen, fast egentligen är det ju bara några timmars sömn som skiljer kvällsmaten från nästa dags frukost...

Låter det sjukt?

Alla de där känslorna skrämmer mig, i alla fall. Jag kan bli rädd för att helt tappa kontrollen och vilja äta konstant... Det är som att det finns två delar av mig. En del som är rädd för att äta, och en del som vill äta hela tiden. Och de två delarna skrämmer varandra, på något sätt....


Hur puckat låter inte det?

Jag har stannat upp inför orden: Du ska älska din nästa som dig själv. (Matt 22:39)

Det har fått mig att börja fundera på mitt eget liv, och det har givit mig motivation till att vilja bli frisk. Om jag inte älskar mig själv, betyder det då att jag inte kan älska mina medmänniskor heller?

Är det inte så att min ätstörning effektivt har hindrat mig från att komma riktigt nära andra människor, och därigenom också hindrat mig från att på allvar kunna älska dem? Har jag inte i min sjukdom även hindrat andra människor från att älska mig, eftersom jag så gott som aldrig har bjudit in dem i mitt liv och låtit dem se vem jag verkligen är? Och de som sagt att de älskat mig, de som visat kärlek och uppskattning, har jag inte i hemlighet föraktat och avfärdat dem som lögnare? Föraktat för att de påstått att de älskat någon som mig, avfärdat för att jag hela tiden varit övertygad att jag är en icke älskvärd person...

Mig älskar ingen, ingen vet ens vem jag är... Hade de vetat det, hade de genast slutat påstå att de älskar mig...

Jag har en Gud, som har skapat mig och som älskar mig... I den Gudens kärlek vill jag leva, i ljuset av den Gudens kärleksfulla ögon vill jag se mig själv.

"Tänk att Gud är bekant med gråsuggan!

Hon som är så liten och ful.

Ingen tycker om henne utom Gud, kanske.

Ja, för annars skulle han väl inte ha skapat henne?

När hon kryper fram under sin sten ropar han; "Hej, gråsugga!"

Det är skönt att ha någon som säger hej till en."

(Britt G. Hallqvist)

Titta, vilken snygg tomat- och fetaostpaj jag bakade nyss! Jag är grymt stolt faktiskt... :) Nu är det bara att hoppas att den smakar gott också, men det tror jag att den gör...

Allt gott!

Vänner är det bästa som finns!

Tack vare vänner står jag på benen igen, och tack vare vänner har jag nu ikväll fyllt frysen med tolv matlådor. :)

Åtta portioner ungsbakad kassler och fyra portioner ungsbakad falukorv... Jag är så stolt över vad jag åstadkommit i kväll. Och jag är såå tacksam över allt stöd jag fått i dag!

Vänner är det bästa som finns!


Jag vet vad jag måste göra, jag vet att vägen mot ett friskt liv går genom regelbundna måltider... Vad som än händer måste jag alltid, varje dag äta två lagade mål mat om dagen! Även om inte alla runt omkring mig äter på det sättet och även om det finns människor som kommenterar mat och träning hela tiden... Oavsett allt måste jag äta efter mitt eget matschema!

Svårt är det, jättetufft - men det måste gå! Det bara måste gå!

Det är deppigt idag. Väldigt deppigt, och det värsta är att jag inte vet varför...

Det började egentligen igår redan. Jag skulle ju planerat min vecka, men det gick verkligen inte. I stället skrev jag en mindre handlingslista (mjölk, fil och frukt och sådant) och gick till affären för att handla det. I affären plockade jag ner det jag skulle i korgen men sen tog det bara stopp. Jag fick ångest och svårt att andas och började se omkring i affären efter något jag kunde kräkas upp... Det kändes verkligen som att jag behövde kräkas, för att bli av med den där ångesten som dök upp från ingenstans. 

Hade detta varit för ett år sedan, hade jag utan att blinka stoppat korgen full med "barnkalasmat" och skamsen gått till kassan och skyndat mig hem och vräkt i mig det för att sedan hänga över toaletten resten av kvällen.

Nu gjorde jag inte så, jag kunde inte göra så. I stället vankade jag runt där i affären ett tag, utan att hitta vad jag sökte. Jag hittade inget som lockade och det gjorde mig frustrerad - jag ville ju bli kvitt den där ångesten!
Tillslut gav jag upp, satte mig på en pall och ringde en vän och sa som det var. Jag är i affären och har lagt vad jag ska ha i korgen, och ändå kommer jag inte härifrån. För det känns som att jag måste ha något mer, så att jag kan kräkas...

Välsignade vän! Du satt tålmodigt med telefonluren vid örat, medan jag hulkade färdigt och tillslut kunde förmå mig att gå mot kassorna med min mjölk och min fil. Du pratade lugnande till mig, medan jag lade upp mina varor på bandet, betalade och packade ner i min påse. Välsignade vän, välsignade vän!

Det har faktiskt hänt saker det senaste året, även om jag själv inte alltid märker det...

Senare på kvällen, efter middagen, kom gråtattack nummer två. Från ingenstans, rätt som det var så bara kom tårarna och igen visste jag inte varför. Jag grät en stund för mig själv, pratade med en kompis i telefon - skrattade lite, grät lite till, fick kvällsmatssällskap av grannen och skrattade igen, gick och la mig och kunde inte sova. Låg länge och vred mig och kände ångesten och känslan av total okontroll. . . Tillslut gav jag upp, gick ut i köket och diskade upp all gammal disk som stod på diskbänken och gick och la mig igen. Nu, kunde jag sova...


I morse vaknade jag för sent (skulle till sjukhuset på möte)... Började gråta när jag insåg att jag hade bråttom, tänkte skita i mötet men slängde tillslut på mig kläderna och stack iväg - utan frukost i magen. Kändes jobbigt... När jag satt där hos psykologen kom tårarna igen, och fortfarande hade jag ingen förklaring.


Jag tänker vända det här nu!
Jag tänker göra det bästa jag kan av den här dagen.

Jag åt en macka till mellanmål när jag kom hem från sjukhuset nyss, och nu ska jag snart plocka undan på köksbordet och sätta mig och plugga fram tills lunch... I kväll ska jag sticka och vara kreativ, för jag vet att jag mår bra av det.

Nu är det pluggdags!
Hoppas ni får en bra dag!
Kram!

På lördag har vi tårtbuffé i kyrkan, som en del av terminsstarten, typ... I två veckor har jag oroat mig för det, legat vaken på nätterna och funderat. Försökt föreställa mig hur det kommer se ut, vad det kommer finnas för tårtor och försökt bestämma mig för vilken tårta jag ska ta. Jag har pratat med några vänner, som har lovat att hjälpa till och stötta. . .

Grädde är en sådan sak som fortfarande inte känns okej att äta, så det har jag funderat jättemycket de senaste veckorna.

Hade ett samtal med en av mina vänner, angående den där grädden...


Jag: Tror du att det är grädde på alla tårtorna?

Vännen: Ja, man brukar ju ha grädde på tårtor... Men, man dör ju inte av att lite grädde.

Jag: Nej, det kanske man inte gör. Men...

Vännen: Men, vadå?

Jag: Man kanske måste kräkas.

Vännen: Det måste man inte alls!

Jag: Nej, det kanske man inte måste. Men, det kanske känns som att man måste det...

Även om jag vill kunna äta samma sak som alla andra, så kanske jag måste inse mina begränsningar.
Jag vet med mig att grädde är svårt, det är en något som jag faktiskt inte klarar av att äta utan att kräkas, ännu... Då känns det inte som att det är värt det riktigt, att förstöra den dagen.

Nu har jag och min vän bestämt att jag inte ska äta grädde på lördag, om jag inte känner mig helt trygg med det. Jag ska ta med mig mellanmål hemifrån och äta tårta om det finns någon tårta som känns okej att äta - annars kan jag ju alltid äta mitt medhavda mellanmål.

Hur tänker ni om sådana saker?

För mig känns det som en seger, bara att inte avstå från hela tillställningen för att det är mat inblandat. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig misslyckad för att jag inte klarar av att göra som alla andra.

Jag har svårt att ställa rimliga krav på mig själv, jag vet inte om det hör till min personlighet eller till min ätstörning, men likväl har jag svårt för det... När jag tänker efter så kan jag nog gissa att det hör till ätstörningen, för sådan var jag inte på gymnasiet, i samma utsträckning.

Jag har satt ett likamed-tecken mellan prestation och människovärde. Mitt människovärde bygger på effektiv jag är och hur bra jag presterar i olika sammanhang. Jag kan bara inte förlika mig med tanken på att få något annat än högsta betyg. Jag har svårt att bli nöjd med något jag själv gjort. Jag är helt enkelt väldigt självkritisk.


Idag började jag min nya kurs och med all ny information kom stressen. Genast ställde jag krav på mig själv. Tittade på schemat, gick igenom kurslitteraturen, gjorde upp en läsplan i huvudet, började fundera på kursuppgifterna och lovade mig själv att skriva loggbok varje dag...

Jag har en känsla av att för mycket stress skulle kunna få mig att falla tillbaks på ätstörningen och jag är inte säker på att jag vet hur jag ska hantera stressen och prestationskraven, om jag inte får ta till maten.


Jag har inget svar på hur man gör, men jag tänker ta reda på det.


Måste rusa, körövning på gång, men jag ska tänka mer och återkommer... :)

Allt gott!

Hej vänner!
I går var en lång dag - åkte hemifrån kl. 8.30 och kom hem kl. 22.30. Och i dag är det inte så mycket bättre, tyvärr... Åker hemifrån om några timmar och kommer hem kl. 21.30.


Har ni några tips och förslag på vad jag kan skriva om? Just nu känner jag mig helt tom på idéer...


Hoppas ni får en bra dag!

I dag ska jag äta korv stroganoff till lunch och potatissoppa till middag... :)