Att lyssna på de tokiga infallen
I söndags hade jag examensfest och en av mina vänner hade fått nys om ett förskollärarjobb som hon trodde skulle passa mig helt perfekt. Hon hade först inte tänkt att säga något om det jobbet till mig - jag hade ju redan skrivit på anställningsavtal på en annan förskola. Men så, innan min vän gick hem från festen i söndags så fick hon för sig att hon ändå skulle nämna tjänsten för mig.
På kvällen när alla gäster hade gått satte jag mig och kollade upp den där förskolan och insåg att min vän hade helt rätt - det var ett jobb som passade mig perfekt! I måndags morse skrev jag ett mail till chefen på förskolan och efter en halvtimme fick jag svar. De var väldigt intresserade av att träffa mig.
I torsdags åkte jag dit och hälsade på, och blev efter en stunds intervju erbjuden jobbet... Helt plötsligt stod jag alltså med två jobb, ett som jag ville ha och ett som jag inte ville ha. När jag cyklade därifrån såg jag för min inre syn mig själv puttra fram på vägen med en röd liten moped... :) Jag visste precis vad jag skulle göra.
Jag skulle ringa chefen på kommunen och säga upp mig, innan jag ens börjat jobba. Och, jag skulle börja leta på blocket efter en röd (eller en rosa) moped, som jag kunde åka till jobbet med.
Sagt och gjort, igår ringde jag och sa upp mig... Det var ett extremt jobbigt samtal, men jag var så lättad när det var över. Efter det jobbiga samtalet ringde jag upp chefen på den andra förskolan och tackade ja till jobbet - hon blev överlycklig. :)
Idag tror jag att jag vet precis hur mitt kommande år kommer att se ut.... Och jag ser galet mycket fram emot att börja jobba i augusti...
Dagen efter...
Två av mina finaste, C och P, (som för övrigt jobbar i samma rum) kom med likadana paket... Två jättefina picknickkorgar med blommor och gröna blad... :) De har samma utbildning, delar arbetsrum, har ofta kilklackar på sig båda två, har två fantastiska söner var och köper likadana presenter utan att prata med varandra. :) Och jag älskar dem båda två! Det är de två famljer som jag känner mig mest hemma hos - de två familjer där jag kan komma som jag är och bara sätta mig i soffan och vara tyst.
Det var så många fina vänner här igår! Jag är så galet tacksam över dem...
Examenskalas på gång.
Förra veckan blev jag färdig lärare, men jag kan inte påstå att det kändes särskilt festligt att lämna universitetsbyggnaden för sista gången. På gatan utanför hördes skrik från lyckliga, vitklädda studenter - och jag gick ensam ut från skolan med min lärarnål i handen, och inte var det någon som uppmärksammade mig för att jag slutat skolan.
Jag och min mamma var ute och åt på restaurang och drack bubbel på kvällen, så visst blev jag firad, men man kan väl aldrig fira för mycket?
På söndag har jag bjudit hem en hel massa folk på examenskalas, så den senaste veckan har jag ägnat åt att baka och städa och fixa. Tanken är att vi ska vara ute på gräsmattan utanför mitt hus, så jag hopps verkligen att det inte regnar. Jag bor nämligen inte tillräckligt stort för att ta emot alla de gäster jag har bjudit. :)
Jag har bakat så mycket den senaste veckan så att jag nästan börjat känna mig tjock bara för att jag haft så mycket smör i händerna. Men jag tänker att jag genom att utsätta mig för sådant blir starkare och bättre på att hantera tjockkänslorna... Jag hoppas det i alla fall.
För er som undrar hur det gick med den där killen: jag försöker att inte tänka så mycket på honom. Jag har gett honom min boll, och nu är det upp till honom att bestämma hur han vill spela den, om han vill spela den alls. Jag kan inte lägga ner hela mitt jag i honom, det är han inte värd. :)
Hopps att ni får en härlig fortsättningen på veckan!
