Vaniljbullen

Jag blir så ledsen när jag läser och pratar med unga tjejer som är så fast i ätstörningar. Jag vet ju vad mycket ont det för med sig, hur dåligt man kan må och hur svårt det är att ta sig ur det.

Och så finns det så många tjejer som självmant ger sig in i den världen. Och det är kanske inte så konstigt egentligen... Det är ganska lockande till en början, man får en kick av att se vågens siffror sjunka och man njuter av att äntligen ha kontroll över något.

Men det varar inte särskilt länge, den där kicken och känslan av kontroll. Ganska snart övergår de känslorna i ångest istället. Ångest över att man äter över huvudtaget, ångest så fort siffrorna på vågen inte sjunker och ångest varje gång man missar ett inplanerat träningspass. 

Man kan leva ganska länge i tron att man har kontroll och själv är den som bestämmer över sitt liv. Men rätt som det är, när man blir konfronterad eller av någon anledning vill förändra sitt sätt att leva - då märker man att man inte har någon som helst makt över sitt liv. Man har fastnat i det som kallas ätstörningar, och man kan inte längre göra annat än att leva som man lever. 

Det är inte så himla lätt att plötsligt börja äta vanlig standard fil när man har ätit lättfil i fler år, eller börja äta kolhydrater (som pasta och potatis) när man "klarat sig" utan det länge. Eller för den delen sluta räkna kalorier när man haft stenkoll på varenda liten kalori man stoppat i sig och gjort av med.


Jag önskar att alla unga tjejer och killar fick höra åtminstone en sådan här berättelse, om hur fruktansvärt svårt och tufft det är att ta sig ur en ätstörning när man väl fastnat där. För man måste ta sig ur den där sketna ätstörningen förr eller senare, om man inte vill dö väldigt, väldigt ung. 

Livet är så mycket mer än bara mat, vikt, träning och utseende!