Vaniljbullen

Berättade lite för C om mina tankar och min oro kring preventivmedel/antidepressiva medel och ökad aptit. Hon menade att det var sjukt att bara fundera i de banorna. Det viktigaste menar hon är att jag mår bra och fungerar i vardagen, inte isolerar mig och inte gråter hela dagar och inte får ångest och ballar ur med maten... Och så sa hon så här: "Om du tycker att en människas värde ligger i en perfekt kropp så vill jag egentligen inte vara din kompis, för det betyder att du ser på mig med avsmak och och skäms över mig."

Jag började gråta... Jag har aldrig sett på henne med avsmak - jag ser henne som en förebild, jag ser upp till henne för att hon har sin självkänsla och sitt värde någon annanstans än i kroppen och utseendet. Hon vet att hon är fin oavsett allt. Hon är fin för att hon är hon, och för att Gud har skapat henne precis som hon är för att han ville ha henne på det sättet.

Vi hade ett långt samtal och jag var ledsen och hon var ledsen - men tillslut skrattade hon till och kallade mig älskade, hopplösa unge! Och så sa hon att det är för att hon älskar mig och bryr sig om mig som hon ställer krav på mig och utmanar mig.

Jag måste ta tag i detta, tänker jag. Jag måste försöka tycka om mig själv, jag måste försöka fokusera på och prioritera min insida istället för att lägga all min energi på utsidan.



På vägen hem från jobbet köpte jag fina tulpaner till mig själv, för att påminna mig om att jag är fin. Dessutom köpte jag ett silvershampoo och en hårborste i butiken:

                                                       

De har så himla fina påsar i den butiken, så det är värt att köpa något där bara för att man får en så fin påse... En ljusrosa papperspåse med fina blommor och fina fåglar på, och ordet VACKER mitt på påsen. Kände att jag behövde påminna mig om att jag är vacker. :)


Nu är jag verkligen svintrött - så jag ska faktiskt gå och lägga mig. Har en lång repdag framför mig i morgon så då gäller det att vara utvilad och på hugget.

God natt och ha en härlig lördag!