Vaniljbullen

Ibland blir det så himla tydligt, hur mycket man har missat av socialt umgänge pågrund av ätstörningen. 

Jag förlorade en hel del vänner under min sjukdomstid - både sådana som jag hade innan och sådana som kunde blivit fantastiska vänner om jag inte isolerat mig. 

Jag valde bort vänner och socialt umgänge, för jag behövde vara ensam för att känna att jag hade kontroll över mitt kaloriintag. Jag behövde väga och räkna på allt jag stoppade i mig - och det är en omöjlighet om man äter tillsammans med andra. Man skulle ju genast bli ifrågasatt och få oroliga kommentarer och frågor om man plockade fram sin köksvåg varje gång man skulle stoppa något i munnen. :) 

Jag valde helt enkelt att vara ensam på fredagskvällarna, för jag ville inte tappa kontrollen. Och jag sitter fortfarande ofta ensam på fredags- och lördagskvällar - för jag har så få vänner som spontant ringer mig och frågar om jag vill hänga med på saker, och som jag själv kan ringa och föreslå saker för. 


Det skulle jag vilja ändra på, jag måste nog börja våga ta plats och försöka dra med mig vänner på roliga påhitt. Man får ju aldrig några nya vänner om man inte vågar börja umgås med nya människor. 

Det finns fortfarande någon slags rädsla för nya sammanhang och stora fester där jag inte vet vad som kommer serveras. Men jag behöver nog kanske utmana den rädslan om jag någonsin ska bli fri från den.