Vaniljbullen

Jenny, http://bortomljusochmorker.blogg.se, och jag har haft ett spännande "samtal" de senaste dagarna. Vi har pratat om vägen till det friska livet. Den krokiga och trassliga vägen ur en ätstörning och in i ett friskt, normalt och sunt liv. Vi har pratat om hur man ser på sina bakslag och fall. Antingen ser man dem endast som stora misslyckanden som man hatar sig själv för, eller så ser man dem som som lärande situationer som man kan analysera och faktiskt kan lära sig något om sig själv genom.

När jag hade fallit några gånger och hatat mig själv till följd av det, så bestämde jag mig för att försöka se mina bakslag som lärandesituationer i stället (var i början av lärarutbildningen då, och nästan allt i skolan handlade om att skapa och ta vara på lärandesituiationer - kanske hänger det ihop på något sätt). I vilket fall som helst så var det ett bra beslut. Jag har sedan dess fallit och tagit steg bakåt massor av gånger och nästan lika många nya lärdomar om mig själv har jag tillskansat mig. 

Jag blev för varje snesteg medveten om saker som jag inte kunde hantera, och många av de sakerna har jag idag genom hård träning lärt mig att hantera. 

Äta sötsaker (kladdkaka, bulle, semla eller liknande) på café var en sådan sak som jag märkte att jag verkligen inte kunde hantera - det slutade många gånger i hetsätning, ångest, kräkningar och svullen magen. Jag och C, var på café flera gånger och åt kladdkaka och bulle och semla och hanterade ångest och övade på att äta normalt hela kvällen efter cafébesöken. Och jag lärde mig att hantera den situationen. Det finns mängder av sådana exempel och jag gillar att det gör det - för det betyder att mina snesteg och fall genom åren inte har varit förgäves.

Senast förra helgen fick jag acceptera att jag faktiskt inte klarar av att ha en våg i badrummet och inte heller en i köket. Jag hade på några veckor trasslat in mig totalt i kaloriräknande och viktfixering. Jag mådde skit, orkade ingenting och grät hela tiden. Och så efter ett långt och allvarligt samtal med C, där jag satt med blicken sänkt och skämdes och försökte gömma mig för hennes skarpa och menande ögon, så fick jag erkänna för både mig själv och henne att de där vågarna nog höll mig fast i ätstörningen ganska rejält. Dagen efter packade jag ner båda vågarna och åkte och lämnade dem till C, som ställde upp dem på sin vind - och där står dem nu i väntan på bättre tider. 

Om det nu någonsin kommer bättre tider för dem. Jag har börjat fundera lite smått på om jag någonsin kommer kunna ha en våg hemma utan att hela tiden riskera att balla ur och trassla till det för mig... Och jag har börjat fundera på om det verkligen skulle vara hela världen om jag skulle behöva leva hela mitt liv utan att äga en egen våg. Jag tror att det skulle kunna fungera ganska bra ändå faktiskt.     

Jag tänker lite att jag kanske alltid kommer behöva vara på min vakt litegrann gentemot sjukdomen. Jag tror defintivt att det går att leva ett helt normalt liv, utan inblandning av ätstörda tankar och känslor - men jag är inte säker på att jag medvetet kommer kunna banta och hålla igen mitt matintag, någonsin. Jag är inte säker på att jag någonsin kommer kunna bestämma mig för att försöka gå ner bara några få kilon. Jag tänker att jag kanske alltid kommer behöva vaka mer eller mindre över mina inre motiv.


Jag tänker helt enkelt att jag kanske kommer få leva med rester av den gamla ätstöringen hela livet eller i alla fall ett bra tag framöver - och jag tänker att det kanske inte är så himla farligt om det skulle vara så. Så länge jag utvecklas och lär mig av mina misstag så krymper jag hela tiden ätstörningens plats i mitt liv, och då får mitt riktiga jag större utrymme att röra sig på - det gillar vi!