Vaniljbullen

Jag tror att jag håller på att lämna min ätstörning bakom mig på riktigt. Jag tänker mer och mer sällan på det, och när jag tänker på det handlar tankarna oftast om hur svårt det är att fatta hur sjuk jag varit och hur tacksam jag är över att jag fick hjälp av rätt personer i rätt tid.

Under en period av tillfrisknandet mår man kanske bra av att få skriva av sig och läsa om och samtala med folk i liknande situation, men när man kommit så pass långt så att man ska försöka stå helt på egna ben och på allvar börja utforska sig själv och vem man är - då tänker jag ibland att det här med bloggar mest skadar eller åtminstone hämmar lite.

Det är svårt att lämna en ätstörning, och även den där allra sista biten av ätstörningen är nog klurig att göra sig av med. Ätstörningen har ju trots allt varit en tillflykt och en livlina under så många år så att man inte länge minns vad man gjorde innan den fanns. Man måste alltså hitta ett annat sätt att hantera svårigheter, för det går inte längre att fly in i bantning, träning, hetsätning och ångest. Det alternativet finns inte.

Jag har inte riktigt hittat mitt sätt att hantera mina svårigheter - men jag tror att jag skulle ha lättare att hitta ett sätt om jag inte nästan dagligen uppehöll mig vid bloggar som på olika sätt handlar om ätstörningar.


Jag tänker inte sluta blogga, tror jag... Men däremot funderar jag på att sluta läsa ätstörningabloggar. Jag skriver inte själv särskilt mycket om ätstörningar längre, och jag tror att jag ska byta fokus på mitt läsande också - det är nog dags...

Jag låter mina gamla inlägg vara kvar, och det är inte omöjligt att jag försöker mig på att skriv något klokt inlägg om ätstörningar framöver - men tillsvidare håller jag mig undan och satsar på att hitta sätt att hantera svårigheter.