Okej, jag kapitulerar
Jag har inte skrivit så mycket om det här på bloggen, men det finns två saker som jag fortfarande har svårt för - som liksom har hängt med sen ätstörningarnas tid i mitt liv. Det första är dipparna som mer eller mindre kommer en gång i månaden. Och det andra är min galet störda relation till träning och motion. Jag har flera gånger varit på väg att försöka komma igång med träning igen, men varje gång jag försökt har det slutat i gråt och ångest. Jag klarar helt enkelt inte av att träna på ett sunt och normalt sätt. Jag trasslar in mig i prestationsångest, tävlingskänsla, jämförelser och för mycket fokus på att gå ner i vikt.
Nu i eftermiddag och i kväll har jag och C diskuterat det här med träning, och än en gång insett att jag inte ä redo att börja. Jag blev lika ledsen som vanligt, och det känns grymt jobbigt att hon ska börja träna nu, utan mig. Trots att jag egentligen vet att vi inte alls är i samma situation och inte alls har samma förutsättningar. Hon är överviktig, har en massa sjukdomar och skador och dessutom hjärtproblem i släkten - hon skulle må bra av att träna, hon behöver det. Jag däremot, är ung, normalviktig med tidigare ätstörningsproblem - jag skulle kunna skada mig själv genom att börja träna innan jag är redo för det.
Efter en lång diskussion kring detta, och efter att jag gråtit en stund och tyckt att livet är orättvist och försökt hindra henne från att träna, kom vi tillsammans fram till att om det någon gång ska fungera med träning för mig - så kanske jag behöver ta tag i det som känns svårt och liksom reda ut det en gång för alla.
Därför har jag nu skickat ett mail till en kvinna som är ansvarig för anorixi- och bulimimottagningen för vuxna här i stan. Jag är nöjd med det mailet - jag är nöjd med innehållet, mitt sätt att formulera mig och framför allt är jag nöjd med att jag skickade iväg det. Nu återstår bara att vänta och se om jag får något svar...
Visst känns det lite misslyckat att gå tillbaks till en ätstörningsbehandling, men samtidigt är det nog det som behövs för att jag ska bli helt och hållet frisk.
Nu är det läggdags för min del, det tar på krafterna att gråta och vara frustrerad och arg - och i morgon är det arbetsdag igen...
Nu i eftermiddag och i kväll har jag och C diskuterat det här med träning, och än en gång insett att jag inte ä redo att börja. Jag blev lika ledsen som vanligt, och det känns grymt jobbigt att hon ska börja träna nu, utan mig. Trots att jag egentligen vet att vi inte alls är i samma situation och inte alls har samma förutsättningar. Hon är överviktig, har en massa sjukdomar och skador och dessutom hjärtproblem i släkten - hon skulle må bra av att träna, hon behöver det. Jag däremot, är ung, normalviktig med tidigare ätstörningsproblem - jag skulle kunna skada mig själv genom att börja träna innan jag är redo för det.
Efter en lång diskussion kring detta, och efter att jag gråtit en stund och tyckt att livet är orättvist och försökt hindra henne från att träna, kom vi tillsammans fram till att om det någon gång ska fungera med träning för mig - så kanske jag behöver ta tag i det som känns svårt och liksom reda ut det en gång för alla.
Därför har jag nu skickat ett mail till en kvinna som är ansvarig för anorixi- och bulimimottagningen för vuxna här i stan. Jag är nöjd med det mailet - jag är nöjd med innehållet, mitt sätt att formulera mig och framför allt är jag nöjd med att jag skickade iväg det. Nu återstår bara att vänta och se om jag får något svar...
Visst känns det lite misslyckat att gå tillbaks till en ätstörningsbehandling, men samtidigt är det nog det som behövs för att jag ska bli helt och hållet frisk.
Nu är det läggdags för min del, det tar på krafterna att gråta och vara frustrerad och arg - och i morgon är det arbetsdag igen...
Kommentarer
Postat av: Linda
Hej, vad modigt av dig att skicka meilet hoppas du får svar snart.
Låter spännande det här med missionärsbåten, kolla upp det vet jag.
Tack för dina tips.
kram
Postat av: amanda
så modigt gjort av dig och vuxet att ta ansvar för ditt eget välmående! att erkänna sina svaga sidor är ett steg mot friska och sunda. du har kommit långt i din kamp och jag vet att du fixar detta. många kramar från mig, det var ett tag sedan sist ;) hoppas du får en fin helg!
Trackback
