Nu i eftermiddag och i kväll har jag och C diskuterat det här med träning, och än en gång insett att jag inte ä redo att börja. Jag blev lika ledsen som vanligt, och det känns grymt jobbigt att hon ska börja träna nu, utan mig. Trots att jag egentligen vet att vi inte alls är i samma situation och inte alls har samma förutsättningar. Hon är överviktig, har en massa sjukdomar och skador och dessutom hjärtproblem i släkten - hon skulle må bra av att träna, hon behöver det. Jag däremot, är ung, normalviktig med tidigare ätstörningsproblem - jag skulle kunna skada mig själv genom att börja träna innan jag är redo för det.
Efter en lång diskussion kring detta, och efter att jag gråtit en stund och tyckt att livet är orättvist och försökt hindra henne från att träna, kom vi tillsammans fram till att om det någon gång ska fungera med träning för mig - så kanske jag behöver ta tag i det som känns svårt och liksom reda ut det en gång för alla.
Därför har jag nu skickat ett mail till en kvinna som är ansvarig för anorixi- och bulimimottagningen för vuxna här i stan. Jag är nöjd med det mailet - jag är nöjd med innehållet, mitt sätt att formulera mig och framför allt är jag nöjd med att jag skickade iväg det. Nu återstår bara att vänta och se om jag får något svar...
Visst känns det lite misslyckat att gå tillbaks till en ätstörningsbehandling, men samtidigt är det nog det som behövs för att jag ska bli helt och hållet frisk.
Nu är det läggdags för min del, det tar på krafterna att gråta och vara frustrerad och arg - och i morgon är det arbetsdag igen...
2