Vaniljbullen

Jag har inte skrivit så mycket om det här på bloggen, men det finns två saker som jag fortfarande har svårt för - som liksom har hängt med sen ätstörningarnas tid i mitt liv. Det första är dipparna som mer eller mindre kommer en gång i månaden. Och det andra är min galet störda relation till träning och motion. Jag har flera gånger varit på väg att försöka komma igång med träning igen, men varje gång jag försökt har det slutat i gråt och ångest. Jag klarar helt enkelt inte av att träna på ett sunt och normalt sätt. Jag trasslar in mig i prestationsångest, tävlingskänsla, jämförelser och för mycket fokus på att gå ner i vikt.

Nu i eftermiddag och i kväll har jag och C diskuterat det här med träning, och än en gång insett att jag inte ä redo att börja. Jag blev lika ledsen som vanligt, och det känns grymt jobbigt att hon ska börja träna nu, utan mig. Trots att jag egentligen vet att vi inte alls är i samma situation och inte alls har samma förutsättningar. Hon är överviktig, har en massa sjukdomar och skador och dessutom hjärtproblem i släkten - hon skulle må bra av att träna, hon behöver det. Jag däremot, är ung, normalviktig med tidigare ätstörningsproblem - jag skulle kunna skada mig själv genom att börja träna innan jag är redo för det.


Efter en lång diskussion kring detta, och efter att jag gråtit en stund och tyckt att livet är orättvist och försökt hindra henne från att träna, kom vi tillsammans fram till att om det någon gång ska fungera med träning för mig - så kanske jag behöver ta tag i det som känns svårt och liksom reda ut det en gång för alla.

Därför har jag nu skickat ett mail till en kvinna som är ansvarig för anorixi- och bulimimottagningen för vuxna här i stan. Jag är nöjd med det mailet - jag är nöjd med innehållet, mitt sätt att formulera mig och framför allt är jag nöjd med att jag skickade iväg det. Nu återstår bara att vänta och se om jag får något svar...


Visst känns det lite misslyckat att gå tillbaks till en ätstörningsbehandling, men samtidigt är det nog det som behövs för att jag ska bli helt och hållet frisk.



Nu är det läggdags för min del, det tar på krafterna att gråta och vara frustrerad och arg - och i morgon är det arbetsdag igen...

Jag är så himla drabbad och berörd av det jag fick uppleva i Ukraina förra veckan. Vi åkte ju tillsammans med ett gäng konfirmander och tre sköna människor från Operation Mission - och besökte totalt sex barnhem och lägergårdar och jobbade mycket tillsammans med en lokal församling som var väldigt inriktad på att hjälpa behövande människor. Jätteroligt att lära känna människorna i den Ukrainska församlingen och väldigt inspirerande att se hur de jobbar och vad de gör för utsatta människor i deras omgivning.




Vi hade med oss gatukritor till några av barnhemmen, och barnen målade hur mycket som helst.
Här har de målat Sveriges och Ukrainas flaggor.





Det är helt fantastiskt att se barnens glädje! De äger nästan ingenting själva, utan delar allt de har med ca. 70 andra barn, de har inga eller frånvarande föräldrar och får ständigt kämpa för att bli sedda och få närhet och kärlek från en vuxen, de sover i samma rum som minst 9 andra barn och får sällan möjlighet att vara ifred med sina tankar. Och så är de så glada och så tacksamma! Att se det, gör att jag inte kan vara annat än tacksam över det jag har...





Här är en av stugorna på ett sommarläger för funktionshindrade och rullstolsbundna. Ett väldigt fint ställe, som vi fick vara med och jobba praktiskt på en dag. Vi rensade stenar ur jorden och så att de kunde så gräs där sedan... Man jobbar på ett helt annat sätt i Ukraina än vad man gör i Sverige. Man utgår inte så mycket ifrån de pengar man har, utan man börjar med ett projekt och jobbar med det tills pengarna tar slut - och sen tar man en paus och fortsätter när man har pengar till det. Detta innebär att det överallt finns en massa påbörjade projekt som man jobbar parallelt med.





Här är barnen på ett av barnhemmen vi har på. Vi tog en gruppbild innan vi åkte därifrån.





På bussen på vägen hem från Ukraina satt jag och prata med en kille som jobbar på den missionsorganisationen som vi reste tillsammans med. Han berättade en massa om den här båten "Logos hope", en missionsbåt som åker runt i hela världen och gör bra saker. Och jag måste säga att jag är supersugen på att åka ut. Jag som inte är bra på engelska och som alltid längtar hem efter en vecka utomlands - har plötsligt blivit sugen på att åka ut med en internationell missionsbåt i två år. Spännande! Jag vill vara med och göra en verklig skillnad i den här världen!

Kom hem från Ukraina i fredags kväll och nu har jag haft en skön och avkopplande helg hemma i Sverige. Igår var jag hemma hos extrafamiljen hela dagen - solade i trädgården, handlade mat och blommor, och åt middag och såg på film och hade mys i soffan. Lillebror är världens finaste!



I dag fick jag jord av C, och nu i eftermiddags planterade jag mina kryddplantor i balkonglådan.
Timjan, Rosmarin och Lavendel... Hoppas att jag klarar av att hålla de levande.




Fick för mig att jag skulle göra glasunderlägg också, nu i eftermiddag. De blev faktiskt väldigt fina! Blev inspirerad av C i går - hon hade gjort jättefina decoupageägg som hon skulle fylla med godis och ge sina brorsbarn.




Lagade god middag idag också! I såsen är det matlagningsgrädde, vitt vin, pressad citron och timjan - hur gott som helst!


För övrigt fick jag ett sms av en kompis i förmiddags. "Hurra för Jesus", stod det. :) Har mycket att skriva om Ukrainaresan, men det får bli i morgon. Nu måste jag sova....

Jag är helt värdelös på att packa!

Min resväska är så gott som tom, fortfarande - och dagen har jag i stället ägnat åt pyssel. Typiskt mig! Men jag tror att jag packar bäst under press - så det kommer gå hur bra som helst med packandet i natt, när jag kommit hem från repet. :) Tror jag i alla fall...




Hoppas ni får en härlig påskvecka! Min kommer bli helt fantastisk!

Igår var jag på distresskurs med världens finaste C. Vi hade en jättemysig kväll, och gick ifrån kursen helt pysselpeppade! Jag börjar misstänka att vi är ganska lika jag och C, för igår fick vi återigen frågan om hur vi är släkt. Hon har blivit tagen för min mamma flera gånger, och jag tycker att det är lika roligt varje gång. Hon är 17 år äldre än vad jag är och känner sig alltid jättegammal när folk tror att hon är min mamma.

Hann gosa en stund med "lillebror" i går kväll också - världens finaste lillebror! Supermysigt är det, när man sitter i soffan och lillebror kommer och kryper upp bredvid och bara vill gosa. Småprat, kli på ryggen, läxförhör, lite småretande och kramar i massor. Så glad att jag har fått en "lillebror"! 

Men lite försiktig får jag nog vara med hur jag uttrycker mig och vilka signaler jag sänder ut, för han befinner sig helt klart någon stans på gränsen mot ätstörning. Då och då kommer jag på honom med att smygläsa näringsinnehållet på olika matförpackningar, och han vill aldrig ta mat först och han frågar ofta vad han ska äta och hur mycket han får ta och sådant. Jag ser ju sådana signaler med en gång - och jag blir orolig... Jag kan bara göra mitt yttersta och hoppas att jag lyckas förmedla en positiv självbild till honom. För han är en fantastisk kille!

Så här fina kort gjorde jag på kursen igår, och jag är jättesugen på att göra fler. Nu med en gång vill jag pyssla!
Var inne på http://kristinasscrapbooking.se, och klickade hem några nya stämpeldynor och några fina stämplar. Längtar tills det dimper ner i blevlådan...
Typiskt bara att allt material kostar en massa pengar - jag kommer bli helt ruinerad om jag fortsätter så här.


Nu ska jag återgå till mitt packande - jag åker till Ukraina i morgon bitti.

Råkade klicka hem lite nytt smyckepyssel i slutet av förra veckan - och igår damp paketet ner i brevlådan. Gissa om jag blev lycklig!? Känns som julafton, trots att jag vet vad det är i paketet och trots att jag själv har betalat det. :)

Dagens pysslande resulterade i ett halsband med ett hjärta i silver hängandes på en kulkedja...





... och ett halsband med silverkrona, även det på kulkedja.


Tänk vad fint det blir med enkla medel...

Förra veckan köpte jag det här tårtbakningskittet, på ikea. Jag fick nys om det genom Johanna på bloggen http://johannastartor.blogspot.com, och jag är väldigt sugen på att testa det.

Johannas tårtor är för övrigt den blogg som inspirerar mig mest just nu! Hon bakar så himla fina tårtor och kakor och jag är helt vansinnigt sugen på att försöka jag också.

På fredag åker jag till Ukraina och är borta en vecka, men sen - efter påsk..... Då ska jag minsann ge mig i kasst med att baka en prinsesstårta!

De dagar då magen känns svullen och man känner sig allmänt ful, tjock och äcklig, när man gråter och sörjer sitt gamla sjuka jag och när man inbillar sig att allt var bättre förr och att man hade kontroll på läget när man var sjuk - de dagarna måste man komma ihåg att påminna sig om hur det egentligen ligger till. 

Det är nämligen så att mitt liv ser helt annorlunda ut och är så mycket bättre nu, än vad det var när jag var sjuk. 

Jag vägde visserligen 10 kg mindre då, men livet var också väldigt begränsat och isolerat. Jag hade stenkoll på allt jag stoppade i mig och jag hade jämt ångest över att jag inte tränade mer än vad jag gjorde - trots att jag tränade helt sjukt mycket. Jag kunde inte äta tillsammans med någon annan, eftersom jag var tvungen att väga och räkna kalorier innan jag åt någonting. Jag klarade inte av att handla mat på ett normalt sätt, hade sjuklig beslutsångest och kunde stå i flera timmar och fundera på vilket bröd jag skulle köpa (om jag nu skulle köpa något bröd alls). Jag ljög och gick bakom ryggen på mina vänner, vilket ledde till att de tappade förtroendet för mig och inte vågade lita på mig och fortfarande inte har fullt förtroende för mig. Jag fick då och då kramp i olika delar av kroppen, ont i bröstet och hjärtklappning - dels av kaliumbrist och dels av de bantningsmedel jag använde. 

Jag vill inte tillbaks till det livet, för det var inte värt att leva! Det var inget riktigt liv, det var en kamp och dagarna var fyllda av ångest och all vaken tid ägnades åt mat óch träning och utseende och vikt. Det var ett helvete, och nästan ett ännu större helvete att ta sig ur det. Det var inte värt det... 

Det får man påminna sig om när man tror att längtar tillbaks till det sjuka - man längtar egentligen inte tillbaks. Man har bara inte riktigt hittat sin plats, och man har fortfarande lite svårt att hantera vissa delar av det friska livet. Och det är ju inte så konstigt - i flera år har man stängt av alla sina känslor och ersatt dem med ätstörningen och plötsligt finns sjukdomen inte längre där som skydd. Vad gör man då med alla känslor som bubblar upp? Det tar ett tag att lära sig det, och jag är på god väg - men ännu inte färdig...

Jag övar lite varje dag. Jag identifierar känslor, försöker sätta ord på dem och hitta källan och ursprunget till dem och övar mig på att hantera dem på ett friskt och sunt sätt. Det går framåt, men inte alltid så fort.  

Sitter hemma och drömmer om förändring. I morgon efter jobbet åker jag till Ikea och till EM-möbler och köper soffbord. Måste bara bestämma mig för vilket soffbord jag ska köpa. Jag har fyra alternativ, som jag väljer mellan och om man som jag lider av en enorm beslutsångest så är det riktigt jobbigt med fyra alternativ. 


    
                             

            


     

Jag tänker mig att jag vill ha det ganska ljust hemma, så förmodligen går det svarta soffbordet bort. Och då har vi i så fall tre alternativ kvar. Den rutiga lådan kostar inte så mycket, så den kan man ju alltid köpa och tänka att man kan ha som tvättkorg eller litet bord i nästa lägenhet - någon gång i framtiden. Det vita brickbordet är ju välidgt snyggt, men kanske är det runda ekbordet mer stabilt och användbart. Det är svårt det här... Kanske ger det sig när jag står där i butiken och får se det live... Hoppas det - för jag tror inte att jag blir klokare av att sitta här och grubbla. :)

Nu ska jag ner i tvättstugan och ta hand om tvätten, och sen behöver jag gå till ica för jag ska laga köttfärssås till lunch.

Började nämligen känna av min svullna handled i morse, och det brukar innebära att pms och deppighet inte är långt borta. Därför har jag idag gjort ett tydligt matschema á la dagvården på Östra sjukhuset, som jag tänker följa. För att så gott jag bara kan undvika och motverka sjuka tankar och beteenden.

Heja mig!