Ibland måste man terapipyssla för att överleva
Jag hade hoppats att jag skulle få hjälp nu, äntligen... Och så dröjer den en månad till - en månad känns som en jätteång tid.
Jag stannade på hemköp på vägen hem, och köpte en hel massa hetsmat. Jag köpte till och med mineralvatten, precis som jag alltid gjorde förr, (för att minska risken för kaliumbrist litegrann).
På vägen hem var jag helt inställd på att hela dagen och kvällen skulle ägnas åt hetsätning och kräkning. Men när jag väl kom hem hade jag inget som helst sug efter det. Jag satte mig och pysslade smycken i stället. :)
Maten står i köket, och jag är inte ett dugg sugen på att ens röra den - känns väldigt konstigt, men också fantastiskt skönt!
Här är ett av smyckena som blev till nu för en stund sedan.
Skönt att du kunde fokusera om lite när du kom hem och använda det till att vara kreativ. Och jag förstår att du blev fruktansvärt besviken på att de bokat fel, när du ställt in dig på att det var idag du skulle fått hjälp. Hoppas du får mer hjälp nästa gång!
Åh, vad glad jag blir när jag läser det där! (inte med läkaren, men det förstår du ju) Det är ett så sjukt stort steg, att verkligen kunna säga nej och inte ge efter för någonting av "gammal vana". För en kropp i balans vill ju inte hetsa, även om hjärnan fortfarande vill halka in på gamla mönster. Du är så jäkla bra!! Massor med kramar!
Hej!
Jag försöker hitta nya "Blogglovinvänner" som har intressanta bloggar att följa och som också är intresserad av att följa min blogg. Är du intresserad av detta så får du gärna höra av dig, annars är det ju bara att du tar bort min kommentar.
Ha det bra! =)
Tycker det är så modigt av dig att skriva om detta. Och inspirerande.Heja dig!
