Vaniljbullen

I dag avslutade jag min ätstörningsbehandling. Jag har inte längre någon öppenvårdskontakt. För första gången på två år står jag på egna ben, för första gången på två år måste jag våga lita helt på mig själv. 

I dag, när jag lämnade mottagningen för (forhoppningsvis) sista gången, grät jag. Det kändes på något sätt sorgligt, det kändes skrämmande, och det kändes befriande...



Jag är fri, jag kan och jag ska numera ta ansvar för mig själv - fullt ut. Det finns fortfarande saker som jag behöver lära mig att hantera, men det är saker som jag måste göra praktiskt och på egen hand.  

Det finns en del saker på förbjudetlistan som jag behöver öva på att äta.
Jag behöver komma igång med en frisk och sund och rolig träning.
Och... det finns vissa bakomliggande orsaker som jag måste nysta lite i, om jag någonsin ska blir helt och hundra procent frisk. 


Jag har hopp om en framtiden! Jag tror att jag har ett friskt liv fyllt med roligheter och äventyr framför mig... 

Det känns läskigt, jag är rädd - det kan jag inte förneka... Men det är ju inte heller så att jag är portad från mottagningen nu. Jag får komma tillbaks om jag märker att jag inte klarar mig själv.

Det känns tryggt! :)