Om att komma ut ur garderoben.
De senaste dagarna har jag funderat på en sak... Jag har funderat på om jag inte ska våga vara öppen med att jag har en ätstörning. I alla fall mer öppen än vad jag är nu. Inte så att jag kanske ska berätta det för alla jag känner, men för de av mina vänner som jag känner ganska väl. Jag har mer och mer tänkt, att det inte är något att skämmas över. Det är en sjukdom, det handlar inte om att ha dålig karaktär eller att medvetet förstöra sin kropp. Jag har en ätstörning, och det vill jag inte skämmas för. Dessutom tror jag inte att mina vänner skulle reagera med att tycka att jag är äcklig eller med att sluta prata med mig. Jag tror att de skulle behandla mig på samma sätt, även om de visste om min sjukdom. Den enda skillnaden skulle möjligtvis vara att de skulle tänka efter lite mer, innan de hävde ur sig ogenomtänkta kommentarer om mat och träning och vikt... Och det skulle ju bara vara positivt för mig...
Vad tänker ni om det? Har ni berättat för era vänner? Hur reagerade de? Hur berättade ni det?
Kram!
det kan hjälpa mycket att berätta det, iallafall för dina vänner som du umgås med mest med. Det blir lätt att man skäms över sin ätstörning. Och man kan känna sig starkare när man har berättat.. Det blir lite som att "skvallra på sej själv" som du sagt tidgare. Ofta mår ätstörningen "bra" när den får växa ifred.
Jag höll min anorexi hemlig väldigt länge. Men till slut blev det väldigt uppenbart att ingen behövde tvivla på det. Jag kände mig tryggare sen efter ett tag, att "folk" runt omkring mej visste, för då behövde jag inte smyga med det. Och det hjälpte mig att inte sopa saker och ting under mattan och i stället ta tag i mina problem.
Jag har enbart positiva erfarenheter av att berätta! Dels kommer du att märka att folk inte tänker speciellt mycket på det. Ibland känner man sig faktiskt lite... snopen... över att de fortsätter att behandla dig precis som vanligt. Iallafall när nyhetens behag lagt sig. Men jag kände mig så fri! Jag kände mig ärlig och stark, det kändes som om jag kunde andas igen. Jag kände mig mindre falsk, som försöker lura folk till att jag är frisk när jag inte är det, och jag kände att jag tog ansvar för mig och min sjukdom.
Det är inte något vi ska skämmas över, verkligen inte! Och andra människor vill hjälpa, de kommer känna sig utvalda och glada över att du berättar!
Hoppas du kommer känna samma sak!
Kramar Katarina ([email protected])
Ja, jag har faktiskt börjat berätta för mina närmsta vänner, även om de många ggr har svårt att förstå. De jag berättat för är sådana människor jag verkligen litar på och jag måste säga att jag har bara goda erfarenheter av det. Man känner sig inte falsk längre, behöver inte låtsas och det blir lättare att klara av fighten med maten. Jag öppnar mig nog lite mer för varje gång vi ses och man ska verkligen inte skämmas för att man har de problem man har. Jag vet, det är svårt, men att börja berätta om sin äs tror jag nog ändå är en bit på vägen mot ett tillfrisknande. Så börja berätta för de du litar på, så håller jag tummarna att det går vägen. Kramar:)
Go girl!!
Så länge det känns bra och du tror det hjälper med än stjälper (som du sa om kommentarer...) så tycker jag du ska göra det -om det känns bra. Oväntat stöd och support, har märkt en positivare respons än jag trott!
Fika igen i nästa vecka kanske?! =) Kramar
Så länge det är sådana personer som du antingen känner dig bekväm med eller förtroende för, så tror jag bara att det kan göra det bra för dig. :3
Folk har alla deras egna visioner om ätstörningar, så ifall de har någonting att fråga om så är det väl bara att säga det.
Själv så... ja... inte så lätt? :'D
Fast det handlade ju mer om att jag skulle börja gå på dagvård och meddela min klass det, som jag inte umgicks med knappt alls.
Men det var under vårat examensarbete, så som tur var det bara de bästa personerna närvarande.
Du kanske tror att folk kommer reagera stort, men de kan faktiskt också vara väldigt förstående och accepterande ändå.
Go for it~!
Håller tummarna för dig~ ;D
kramar
