En liten fundering bara...
Ibland blir jag rädd att jag aldrig kommer bli helt frisk... Jag äter ju för det mesta regelbundet och som jag ska och allt sådant, men jag släpper i princip aldrig tanken på mat. Jag går ständigt runt och bearbetar vad jag har ätit, men kanske framförallt vad jag ska äta. Inte så att jag sitter och rullar tummarna mellan måltiderna, men jag återkommer hela tiden till tankar på nästa måltid... Jag kan bli stressad och nästan lite sorgsen emellanåt. T.ex. efter middagen - då kan jag känna plötslig sorg över att dagens måltider snart är slut... Jag kan känna att jag vill dra ut på det så länge som möjligt och äta kvällsmat så sent som möjligt för efter kvällsmaten känns livet lite meningslöst... Det känns som att jag aldrig mer kommer få äta igen, fast egentligen är det ju bara några timmars sömn som skiljer kvällsmaten från nästa dags frukost...
Låter det sjukt?
Alla de där känslorna skrämmer mig, i alla fall. Jag kan bli rädd för att helt tappa kontrollen och vilja äta konstant... Det är som att det finns två delar av mig. En del som är rädd för att äta, och en del som vill äta hela tiden. Och de två delarna skrämmer varandra, på något sätt....
Hur puckat låter inte det?
Grattis, dina tankar kunde precis lika gärna varit mina! Jag upplever EXAKT samma känsla. Precis innan maten är jag glad, upprymd och livlig. Kan nästan dra ut på det så att jag "har det framför mig" så länge som möjligt. Och efter maten tappar livet sin mening. Jaha, och nu då? Liksom.
Det är en av de absolut sorgligaste sakerna med denna sjukdom. Är mitt liv inte mer värt än så? Att äta? Samtidigt är jag ju rädd för att äta? Varför är det så heligt? Nä fy fan! Detta vill jag verkligen bort ifrån, och jag tror faktiskt inte att det är ett riktigt friskt liv förrän dessa tankar elimineras. Men jag hoppas vi kommer dit och jag hejjar på dig och jag blir samtidigt lite glad över att vi delar samma erfarenhet. Det visar ju bara att det är den dumma sjukdomen som gör att vi känner såhär. Och den dumma sjukdomen ska vi bota oss ifrån!
Stor kram!
Säger som Katarina: "Dina tankar kunde varit mina". Tänk så lika vi med äs känner det....., men vi kan blir friska och även om vi kanske alltid mer eller mindre kommer ha tankar på mat så kommer vi förhoppningsvis inte tillåta att det tar så mkt tid och energi av oss som det gör nu. Vad duktig du är som klarar att hålla dig till måltiderna som du ska, och äta regelbundet och alltihop. Du ska vara nöjd över dig själv, verkligen! Kramar:)
Åh du beskriver verkligen exakt hur det känns! Jag har suttit hur ofta som helst framför min tomma tallrik efter lunch eller efter middagen och bara känt mig TOM. "Jaha, vad ska jag nu hitta på fram till nästa mål???".
Kram!
oh, PRECIS såhär känner jag också. Skönt att jag inte är ensam iaf..det känns som mitt liv bara går ut på att äta. samtidigt som det ger ångest. helt knäppt. Du beskriver det jättebra.
