Riktigt tuff dag
Har varit en riktigt tuff dag idag. Mycket, mycket gråt...
Var på ett föredrag, som berörde mig något alldeles ofattbart. Och dessförinnan bråkade jag med en vän, via sms... Men vi lyckades bli sams också, men jag tror ändå att vi behöver sätta oss ner och prata på riktigt. Det känns som att jag och min himla ätstörning håller på att trasa sönder våran relation, och det är något jag inte skulle orka med... Jag tycker så sjukt mycket om henne!
Det mesta kändes faktiskt ganska hopplöst när jag satt där efter föredraget. Visst, det lät fantastiskt det hon sa - men jag hade svårt att tro att det gällde mig också...
Men, så var det en tjej som sjöng en sång efteråt - och det gick rakt in i hjärtat på mig...
"Jag ser hur det ensam och modlös satt dig ner,
i en kamp du inte orkar kämpa mer.
Om du inte får falla in i Jesu armar, vems armar ska du då falla i?
Han går aldrig förbi dig, han vill för evigt vara din
Han går aldrig förbi dig, han vill för evigt vara din...."
När jag faller, vill jag falla in i Jesu armar. Jag vill att han ska ta emot mig och varsamt ställa mig upp igen. Jag vill att han ska gå med mig vart jag än går. Jag vill att han ska gå framför mig och visa vägen när jag har gått vilse och famlar i mörker, jag vill att han ska gå bakom mig och putta på när jag inte orkar ta ett steg till, och jag vill att han ska gå bredvid mig och hålla mig sällskap när jag känner mig ensammast i världen...
Och det bästa av allt - jag tror att han gör det! Jag är viss om att han gör det, för jag har bett honom göra det.
Jag känner mig verkligen igen i din kommentar, jag försöker också leva upp till den där ambitiösa tjejen (men som ändå inte har "för mycket krav" på mig själv, haha inte sant någonstans egentligen ju). Man har satt upp en felaktig eller gammal bild av sig själv. Jag är väldigt rädd för vad omgivningen kommer att säga, självklart är jag det, och hade jag nu avslutat skolan så skulle jag nog INTE säga varför till 99 av 100 människor, enbart till min familj, kanske till någon till av mina vänner, men sen stannar det där, jag vill inte skapa fler bilder av mig som stannar och bli "hon med ätstörningarna"
Ja, jag sjukskrev mig faktiskt för 2 år sedan, när jag sommarjobbade i en mataffär, jag sjukskrev mig för att "jag hade gått in i väggen och mitt blodtryck var kaotiskt" haha, det var en sådan lam ursäkt, jag tror att de flesta fattade faktiskt, det var då jag var som smalast, min chef sa till och med "ja, men du får ta hand om dig och äta ordentligt" och min pappa frågade om jag äter ordentligt, och om jag spyr. Självklart nekade jag till allt och påstod att jag var frisk, låtsades bli förolämpad och skrattade bort det. Men ja, det syntes ju att jag var sjuk, men nu är jag inte lika smal längre så det känns som ett misslyckande nu.
Nej jag är bara glad för alla kloka kommentarerna! :)
Ja jag tar csn lån, hur gjorde du med det?
Ja, men jag är så tveksam och feg när det gäller att prata med skolan eftersom det är en liten skola och jag är så dålig på att lita på människor jag inte känner. Jag är rädd för att om jag tar ledigt en vecka så kommer dom säga till mina lärare varför och så kommer dom säga det till resten av klassen utan att veta att det är hemligt, om du förstår hur jag menar? Eller är jag för paranoid? :P
Men det var en väldigt bra idé med att ha en testvecka!
