Att inte skämmas
Jag tror att jag har skrivit om det förut, men idag blev det aktuellt för mig igen och därför tar jag upp det en gång till.
Hade ett litet lunchmöte med en person från min kyrka i dag, angående vårterminen och hur jag vill och kan engagera mig - typ. Det var inte jättelängesen jag berättade för honom att jag har en ätstörning och i dag frågade han mig några saker, och när han gjorde det så utgick han i från att det var anorexi jag hade. Och jag spelade med, för jag vågade helt enkelt inte säga att jag hade bulimi och inte anorexi.
Nu sitter jag och funderar på varför jag inte vågade...
Varför känns det mer okej att han tror att jag har anorexi än att han tror att jag har bulimi? Förmodligen tänker jag, så är det en typisk ätstörd tanke och reaktion. Mitt ätstörda jag skäms över att jag utvecklade bulimi och inte anorexi, därför att mitt mål hela tiden har varit att bli smal. En anorektiker har lyckats med det jag hela livet strävat mot. Därför njuter jag lite av att han går runt och tror att jag har eller har haft anorexi.
Men samtidigt på något sätt önskar jag att jag vågade säga som det var, utan att skämmas.
Hur tänker ni?
Jag fattar exakt vad du menar!! Att ha bulimi är ju mer skamfyllt... Man "lyckas inte stå emot mat", "är då dålig att man inte ens klarar av en så enkel sak som att banta", - äter överdrivet istället för lagom, är "så äcklig" att man kräks... får kräk i håret, förstör sina tänder... kräks upp mat för flera hundra kronor som hade kunnat mätta flera magar i ett fattigt land :/
Men folk som inte har haft ätstörningar själva kommer nog aldrig riktigt kunna förstå hur det är... de tycker att för en anorektiker är det bara att börja äta, och för en bulimiker att sluta hetsäta och kräkas och om man vill gå ned i vikt, helt enkelt bara sluta äta så mycket... Men hur kan man förklara, när man knappt ens själv vet vad det är som driver en att agera som man gör??
