Vaniljbullen

Vad söta ni är som engagerar er i min lilla förälskelse! :)

Nu har vi mailat till varandra några gånger och jag måste säga att han är en kryptisk herre. Jag och några kompisar som också känner honom har analyserat hans mail och kommit fram till att han förmodligen befinner sig i någon slags trettioårskris och har ett ganska förvirrat känsloliv. Han är van vid att själv jaga, men när någon visar intresse för honom så blir han rädd och tar ett steg tillbaka.

Grejen är den att det var han som började intressera sig för mig, men när jag sen visade intresse tillbaks så fega han ur... Lite typiskt va!?

Han har inte dissat mig rakt av, bara varit lite klumpig och sagt att han redan har några dejter att genomlida. Och två timmar senare kom ett förtydligande mail: det han menade var att han inte hade så stora förhoppningar på de dejter han lovat bort sig till...

Det sista var ju i och för sig fint, men jag är faktiskt inte intresserad av att veta att han ska på en massa andra dejter först, och eventuellt kan gå på dejt med mig i höst. To much information... Typ...

Jag har skjutit på det där tandläkarbesöket i säkert sex år. Inte gått sen innan jag blev sjuk, av rädsla för att få höra att jag har extrema frätskador som inte går att reparera. Men så för två veckor sedan tog jag kontakt med en tandläkarklinik som är specialiserade på sådana som jag, sådana som är lite rädda för att gå till tandläkaren, och snabbt som attan fick jag tid. I onsdags var jag där, och vet ni! Tandläkaren sa att min mun inte alls var någon katastrof, deg var bara några skador som hon ganska lätt kunde laga. Jag fixade inte att ta några tandbilder med plåtar i munnen - fick kväljningar direkt. Så tandläkaren remitterade mig till specialkliniken där de har kameror som tar tandbilder med speciella röntgenkameror. Det var världens godaste tandläkare och hon gjorde allt på mina villkor. Berättade exakt vad hon gjorde, och när vi började prata om ätstörningarna började jag gråta, och hon tyckte inte att jag var knäpp för det. Hon lät mig gråta och tog sig tid att fråga hur jag mådde och hur det var med ätstörningarna nu och om jag fått hjälp.

Det blir förmodligen lite dyrare, och jag får säkert gå lite fler gånger - men det är så himla värt det. Jag som är livrädd för tandläkaren tycker plötsligt att det känna ganska okej att gå dit och det är värt en hel del!

Det är jag så galet tacksam över!

Åh, vad jag mår bra av att sy!
Det är så himla skönt att koppla bort alla tankar för en stund, och bara sitta vid symaskinen.




Den här mössan ska till en nästan nyfödd liten Linnéa.
Jag hoppas att den inte är för stor för henne...

Visst är de fina! Nu tror jag att jag ska sätta mig och sy en mössa i landskapstyget (längst ner till vänster).

Ska åka hemifrån om en timme, så jag får skynda mig... :)

Den här mössan ska till min kompis Sofia, hennes son fick en turkos med svampar på för några månader sedan...

Nu ska jag alldeles strax sätta mig och skriva på uppsatsen...

Att sy mössor är för mig ett sätt att fylla på med energi! När jag är stressad eller behöver koppla bort tankarna en stund plockar jag fram symaskinen, sätter på en go skiva och syr en mössa eller två...




En riktigt cool bonus är att jag de senaste dagarna fått inte mindre än 8 mössbeställningar - till både barn och vuxna! Genom att sälja några mössor då och då kan jag ju finansiera mitt pysslande! :) Jag har alltså hittat en alldeles idealisk energikälla - jag får energi av att sy mössorna och andra människor blir glada av att få köpa dem. Det kan inte bli bättre!

Nu har jag precis sytt en mössa, och nu ska jag sätta mig och läsa statens offentliga utredningar, om den nya lärarutbildningen... Inte jätteroligt, men det är sådant som måste göras...

Jag mår bäst när min lägenhet är städad, och just nu är det på tok för stökigt för att jag ska må bra och trivas. Men eftersom jag varken har ork eller tid att städa och röja från grunden, så har jag plockat ner två tomma flyttlådor från vinden - och nu bara öser jag ner sådant jag inte orkar se och så tänker jag att jag ska ta tag i de lådorna senare i vår (när jag har mer tid)...

Risken finns att de där flyttlådorna kommer bli stående på vinden i några år, innan jag tar mig för att gå igenom dem. Men just nu känns det som en bra lösning på problemet.

Det tar på krafterna att jobba med sin självkänsla, det vill jag lova. Fast nu är det inte så att jag bara jobbar med självkänslan, jag gör faktiskt praktik också - och det tar också på krafterna. För att koppla av och slippa tänka, sätter jag mig vid symaskinen och producerar mössor och nyckelband. Så skönt! Jag vet inte om jag hade orkat utan min symaskin just nu.




Jag har bestämt mig för att formulera en veckans sanning om mig själv, varje vecka. Så här lyder den den här veckans sanning: Att jag blev illa behandlad betyder inte att jag inte var värd bättre, det betyder bara att jag inte fick den omsorg jag egentligen var värd.