Vaniljbullen

Lycka är att gå till affären och komma hem med de här snygga förpackningarna! De är ju så fina, man blir ju helt lycklig av att titta på dem... Eller hur!? Jag bara älskar Garants design!



                  


                               
              
         


       
                      




Åh - jag är sugen på havregrynsgröt och couscous! :)

Kommer man någonsin bli helt kvitt den där duktiga flickan?

Jag har så galet lätt att glida in i rollen som duktig flicka, man får en kick av att vara duktig, få bra betyg och toppprestera - visst är det så? Mitt ego älskar det! Jag har inte särskilt bra självkänsla och då är det så lätt att kompensera det med prestationer och bekräftelse utifrån.

Härom dagen när jag var på väg hem från skolan kände jag nästan ett lyckorus över att skolan dragit igång på allvar igen, jag riktigt längtade efter att få sätta mig och plugga och få känna mig duktig.

Jag njuter av känslan, det kan jag inte förneka - men samtidigt ringer det en liten varningsklocka. För när man väl har börjat vara en duktig flicka inom ett område, är det så lätt att duktighetssyndromet sprider sig. Då ska man plöstligt alltid ha ett städat hem, vara trevlig mot alla, träffa vänner jämt, försaka sig själv, ta hand om andra och dessutom ha den perfekta kroppen och de snyggaste kläderna.

Att vara trevlig och social är ju inget fel i sig, och inte heller att ha ett städat hem eller att bry sig om andra - det som blir fel är när allt ska vara perfekt jämt och man aldrig tillåter sig att koppla av och vila.


Jag tror helt enkelt att jag måste vara lite på min vakt och mota den duktiga flickan i dörren...

Hej på er, nu tror jag att jag är stabil och på banan igen. Har varit och träffat en läkare och fått medicin mot min pmds, och också fått tid hos vårdcentralens psykolog. Än så länge känner jag mig lite spänd inför hur det ska bli. Jag ska träffa psykologen för första gången i morgon eftermiddag, och medicinen ska jag inte börja med förän någon gång nästa vecka. Men jag några fina vänner som vet att jag ska börja med medicinen så de har lovat att vara lite extra vaksamma då - det känns ju tryggt.


Vill bara dela med mig av en fantastisk text som är skriven av en fantastisk kille som heter Michael Johnson. Den här texten har varit jätteviktig för mig de senaste veckorna, när jag inte mått så bra. Den har talat så direkt till mig så jag har inte kunnat komma undan den. Den har handlat om mig...

Ögon som vet
Himlen ligger raklång, räknar dina andetag
och ditt hjärtas sköra slag.
Den väntar på att du ska börja resa dig och gå,
mot allt det du alltid hoppats på.

Nästan Gud,
men just idag föll du så hårt
och du vet att du är stoft.
Nåden söker platser inom dig som du har gömt,
hade glömt.

Ögon som vet vem du är
som älskar och förstår.
Som vet vad du bär.
I kärlekens blick ska du finna dig en väg.

Himlen står på tå för att få se dig som du är.
Det är allt vad den begär.
Så göm dig inte längre,
vem säger att du inte kan få vara sann.
(Michael Johnson)

Jag har världens bästa vänner! Jag har sagt det förr, men jag kan säga det hur många gånger som helst tror jag.
Har haft några riktigt tuffa dagar, fulla med ångest och matkamp - och vänner runt omkring mig har stöttat och räddat mig ett flertal gånger. C har suttit med mig i telefon och erbjudit sig att ringa en läkare hon känner, K har kramat mig och dragit ut mig på stan och på soppmiddag och underbara P har kramat mig, öppnat upp sitt hem och tagit ut mig på promenad. Dessutom fick jag ärva hennes gamla ångestmedicin som trygghet, tills jag förhoppninsgvis får egna. Har fått läkartid nästa måndag... Känns bra att äntligen ta tag i det här på allvar...

Idag har jag gjort ett stort framsteg - jag har lyckats vända en begynnande ångest till något positivt.
När jag kom hem från P började jag efter ett tag känna av oron och deppigheten - och då åkte jag ner på stan en sväng och provade glasögon, och nu i kväll har jag pysslat och druckit te och jag känner mig faktiskt helt okej. Förmodligen påverkar det också lite, att jag faktiskt har medicin som jag kan ta om ångesten skulle dra iväg med mig - bara att jag vet det gör mig lugnare tror jag.

Hoppas att ni har det fint och att ert nya år har börjat bra!

Hörrni, jag tror bestämt att jag behöver ta en time out från skrivandet ett tag. Inte för att jag skriver särskilt aktivt nu heller, men ändå...

Jag önskar att jag kunde skriva mer om mitt tillfriskande och allt det där, men just nu funkar inte det. Jag är alldeles för insyltad i de sjuka tankarna just nu. Jag är på väg åt helt fel håll och jag orkar inte riktigt stå emot alla dumma och sjuka tankar. Jag behöver samla mod och kraft, och ge mig in i den här kampen en gång till - och jag tror att jag borde göra det utan att blanda in er. Jag vill inte riskera att ni dras med i mitt snurrande... Ni har nog med erat eget, helt enkelt.




Hoppas att jag snart är tillbaks på banan igen...
Ta hand om er och var snälla mot er!
Ni är det viktigaste ni har!

Jag har skrivit det förut, men skriver det igen - det är verkligen skrämmande hur lite det krävs för att man som före detta ätstörd ska trilla tillbaks...

Jag har haft feber och varit trött och hängig i tre veckor, och har då av förklarliga skäl inte fått i mig så mycket energi som jag kanske borde ha fått i mig. Det har blivit ganska mycket soppa och juice, inte för att jag velat gå ner i vikt, utan för att jag inte haft ork till att varken äta eller laga mat.

På detta har oron inför julen legat, och idag råkade jag zappa förbi ett program som handlade om anorexi.

Trots att jag hela tiden försöker påminna mig om att jag behöver äta, att jag är fin som jag är och att jag egentligen inte vill tillbaks till den sjuka tiden - så kommer jag på mig själv med att tänka jag att jag skulle vilja åka och köpa en badrumsvåg.

Jag klarar inte alltid av att stå emot de tankarna. Det känns obehagligt tycker jag, och det värsta är att jag är ganska säker på att jag skulle gått och köpt mig en badrumsvåg idag, om det inte vore för C. Tillsammans med henne lyckades jag vända dagens tankar. Jag mår så mycket bättre utan badrumsvåg. Jag vet ju det egentligen...

Vågen väcker enormt stora känslor i mig. Jag älskar den och jag hatar den, jag vill ställa mig på den minst en gång i timmen och se siffrorna sjunka och jag är samtidigt livrädd för sifforna som den visar, jag längtar efter den som om den vore min bästa vän och jag vill ibland slänga den i golvet med all kraft jag kan uppbåda.

I sommras när C plockade undan vågen framför ögonen på mig blev jag så vansinnigt förbannad så jag slängde saker omkring mig och skrek fula ord till henne. Jag hade tänkt väga mig och hon förhindrade det - och för det hatade jag henne i flera dagar.

Så mycket makt har vågen över mig - och därför ska jag inte ha en egen badrumsvåg. Jag kan inte hantera det, jag förlorar makten över mig själv när jag kommer i kontakt med en våg...


Det är stunder som denna, som jag behöver krypa upp i soffan med mitt hjärta eller min lerskärva och bara bestämma mig för att det är sant att jag är vacker och älskad. 
         

  


C har förresten spelat in det avsnittet av "Du är vad du äter" som Emma Igelström var med i, och idag frågade hon om jag trodde att det skulle vara bra för mig att se det? Emma slänger visst ut sin våg genom fönstret i slutet av programmet. Är det någon av er som har sett programmet? Var det bra, eller triggade det åt fel håll?

Sedan, medan bullarna är i ugnen ska jag sätta mig och fundera lite på julklappar. I morgon åker jag till Ullared och det vore så skönt om jag kunde fixa några julklappar där.

Det blir ju perfekt med saffransbullar till fikat i morgon... :) 

Jag har haft feber i en och en halv vecka och i fredags var jag på vårdcentralen och fick bekräftat att jag hade en mykoplasmainfektion. Så vansinnigt tråkigt!

Nu har jag sovit så mycket de senaste veckan så jag är inte trött längre... Jag kan inte sova på nätterna. Jag har kanske vänt lite på dygnet...

Den här veckan, när jag varit hemma så himla mycket, har jag fått kämpa en del med mina tankar.
Det är jobbigt att vara så trött så att man inte orkar prestera något. När man har mycket av sitt värde i det man presterar så är det lätt att känna att man förlorar sitt värde när man plötsligt inte presterar så mycket som man brukar.




Så nu sitter jag här i soffan med mitt keramikhjärta i handen. Jag försöker påminna mig själv om att jag är älskad oavsett vad jag presterar och oavsett vad jag gör eller inte gör.

Svartspräcklig agat på kulkedja (långt) 150:- (inkl. frakt)

Jag gjorde ju tygarmband till marknaden för några veckor sedan, och jag fick några över - tänker att jag gör ett försök nu att bli av med något eller några av dem... Jag sålde dem för 150 kr på marknaden och nu kostar dem 100 kr inkl. frakt.

              
(Rosablommig med stjärnberlock)          (Rödblommig med hjärtberlock)         


            
(Jeansfärgad med hjärtberlock)                (Svart med prinsesskrona)      



 (Rödblommig med krona)


Är ni intresserade av att köpa så skriv ett inlägg här i bloggen så ordnar vi en kontakt.

Veckan innan jag skulle göra min provvecka var jag väldigt orolig och grät mer än vanligt. Jag hade fått ett häfte med information om hur dagvårdsverksamheten såg ut och det häftet pratade jag och C igenom minst en gång om dagen. Jag grät massor och vi försökte tillsammans bearbeta alla rädslor en i taget. Det var mycket information och det mesta oroade mig.

- Man skulle äta sex gånger om dagen och hälften av de måltiderna skulle man äta på sjukhuset.
- Man skulle inte bara äta, man skulle också äta upp den mat som låg på tallriken och som dietisten hade bestämt var en normal mängd.
- Man fick inte gå på toaletten förän tidigast en timme efter maten.
- Man skulle gå ut och äta lunch en gång i veckan, på sjukhusets lunchrestaurang.
- Man skulle väga sig en gång i veckan.

Det som störde mig mest, förutom de sex måltiderna/dag, var att jag inte skulle kunna träna som jag ville och att det dessutom skulle bli lite svårt för mig att ta mina tabletter.

Jag var också rädd för att jag skulle vara överlägset tjockast och att alla de andra skulle tycka att jag var äcklig och undra varför jag var där.


På vägen till sjukhuset på måndagsmorgonen, var jag så nervös och rädd så jag trodde jag skulle svimma. Jag kunde nästan inte andas och huvudet snurrade fort av alla tankar och frågor.

När jag väl tagit klivet in genom dörrarna till dagvårdens lokaler så stängde jag av alla känslor. Jag hade några timmar framför mig som jag var tvungen att genomlida, och det gjorde jag lättast om jag höll känslorna ifrån mig.
Jag pratade inte mycket den första dagen, svarade bara kort på frågor och höll mig för mig själv så mycket det nu gick. När det var dags för lunch fick de andra tjejerna gå ut i köket och lägga upp sina portioner själva (med övervakning och stöd), min portion var redan upplagd och jag fick förklarat för mig att den första veckan brukade personalen lägga upp portionerna. Jag tyckte att min portion såg extremt stor ut och jag fick ångest av bara tanken på att all den maten skulle ligga i min mage en stund senare. Efter lunch fick jag extremt ont i magen och satt ihopkrupen i en fåtölj i dagrummet och grät. Min mage var ju inte van vid att få en hel och normal portion mat på samma gång... När jag hade gråtit en stund så var det en av de andra tjejerna som erbjöd sig att gå och värma en vetekudde åt mig, och efter en stund med vetekudden på magen började faktiskt smärtan avta en aning.

Jag har fått ny inspiration! Har hittat en kanonbra hemsida och jag vill helst klicka hem allting!
Här är några av alla de saker jag skulle vilja ha - och om jag bara hade en helt genomtänkt idé och visste att jag skulle kunna sälja mina alster så hade jag slagit till.

Men tills dess får jag drömma och fundera...







Nej, nu får det vara nog med drömmar och önskningar - för nu måste jag verkligen sätta mig och skriva på min tenta... Jag hade ju tänkt hinna skriva om provveckan också innan klockan blir 17 och jag ska åka hemifrån.