Vaniljbullen

Det är så himla tydligt att jag påverkas av mina hormoner. Jag dippar en gång i månaden och känner mig tjockare än vanligt och har svårare att hantera de sjuka tankar som jag faktiskt annars har blivit ganska bra på att hantera. Jag kan må hur bra som helst, för att plötsligt en dag vakna och känna att det är svårt att äta frukost. Jag har betydligt närmre till gråt och ångestattacker veckan innan jag ska ha mens och jag får en helt annan kroppsuppfattning än vad jag har annars. 

Jag har börjat inse att jag nog måste få hjälp med detta - för jag fixar inte att hantera detta själv, och jag kan inte leva så här resten av mitt liv. Jag blir liksom aldrig av med ätstörningen om jag ska hålla på och bli påmind om den och kämpa med den en gång i månaden...

Frågan är bara vart man vänder sig?

Ska man gå på preventivmedelsrådgivning och försöka dämpa hormonerna med hjälp av något slags p-piller, eller ska man gå till allmänläkaren på vårdcentralen och börja käka antidepressiva tabletter i låg dos veckan då man mår som sämst, eller ska man gå till psykolog och prata bort problemen? Vem kan hjälpa mig? 

Jag har i flera månader varit på väg till en preventivmedelsrådgivning - men jag har aldrig kommit iväg, och i dag var inget undantag. Jag peppar ofta några dagar innan och tänker att nu ska jag gå, men när det väl gäller så blir jag nervös och osäker på om de kan hjälpa mig och så fegar jag ur.


Det känns så himla pinsamt att komma till en barnmorska på preventivmedelsrådgivningen och berätta att man har haft bulimi och att man inte riktigt kan hantera de ätstörda tankarna när hormonerna röjer som värst... Och ännu jobbigare skulle det kännas att gå till farbror doktorn (en äldre man) och berätta om bulimin och hormonerna.

Jag är rädd för att inte bli förstådd och rädd för att bli hånad nedtryckt. En annan sak som jag är rädd för är ju såklart viktförändringar, en del som äter p-piller säger att man kan få ökad aptit och gå upp i vikt av det, och det samma gäller för antidepressiva medel. Det finns ju också antideppresiva som minskar aptiten, men jag gissar att man inte ger sådana tabletter till någon som har eller har haft en ätstörningen, inte i första taget i alla fall...


Ja, jag vet inte... Det rör sig mycket tankar i mitt huvudet just nu. Och jag känner att jag verkligen måste ta tag i detta nu snart, för min egen skull men också för C´s skull. Det är ju trots allt hon som får fånga upp mig när jag faller en gång i månaden. Det är hon som får ta hand om de långa telefonsamtalen, de oroliga tankarna och all gråt och all ångest. För när det väl börjat snurra så snurrar det fort, så fixar jag sällan att avstyra det själv - inte direkt i alla fall. Och ju längre det får hålla på desto svårare är det att bryta och återgå till det friska och sunda mönstret.

Just nu vet jag inte hur jag ska tänka och vart jag ska vända mig - men något måste hända, ganska så snart. Det vet jag i alla fall....