Sjukdomen måste inte få sista ordet!
Alltså, fy vad svårt det här är! Det känns ju som att jag småäter hela tiden, och det gör jag ju också... Min mage kan inte ta emot några större mängder mat just nu så jag måste ju äta mindre mängder än vanligt och oftare.
Så många olika tankar som spökar och snurrar till det för mig just nu...
Har någon slags liten förhoppning om att kanske kunna gå ner något litet kilo, och den förhoppningen förstör ju en hel del... Den gör att det känns jobbigare att försöka börja äta. Det känns ju som att jag sviker den förhoppningen när jag äter... Jag vet att det är en puckad känsla, men den är där ändå. Det känns som att jag ätit för mycket i dag, för jag har inte ätit som jag brukar.
Och tänker jag rent logiskt så fattar jag ju att jag inte har ätit för mycket. För det första blev det i slutändan för lite kalorier i går eftersom jag kräktes upp allt, och för det andra så kan det jag har ätit i dag omöjligt mätas med det jag äter en vanlig dag och som är helt normalt att äta på en dag.
Kort sagt, jag borde försöka att inte lyssna på de där puckade och sjuka tankarna och i stället använda min logiska tankeförmåga. För jag har en sådan faktiskt - känslan och sjukdomen måste inte alltid få sista ordet!
Nu har jag inte varit inne här på ett tag, varit smått borta från allt vad internet och sådant heter (åtminstone offentligt) och jag är helt fel person att skriva detta, att ge peppande ord överhuvudtaget, men; DU HAR SISTA ORDET, alltid. Jag hoppas verkligen att du kryar på dig snart, och lyckas ta dig tillbaks på banan igen (med allt vad rutiner och sådant heter). Var rädd om dig <3
Peka stort finger åt de sjuka tankarna nu. DU har verkligen det sista ordet! Du har verkligen det!
Kram!
Förstår hur det är med känslan av att småäta hela tiden... :(
Får alltid svåra magproblem om jag blir stressad och klarar som mest av en halv portion... vilket i sig leder till att jag måste äta 6 gånger om dagen(som mitt gamla matschema).
Och så elak som sjukdomen är, så kan det ju förstås komma den där triggen då man börjar tänka "bara lite mindre..." för att sedan långsamt glida ned längs den negativa spiralen.
Du kommer att klara detta.
Då sjukdomen enkelt tar över ens känslor, så får förnuftet ta över en del av det hela.
Du är en logisk person, så det kommer förr eller senare att lösa ut sig~
styrkekramar~
sv: De där var verkligen inte menat åt det dåliga hållet... jag måste ha formulerat mig på helt, helt fel sätt - så förlåt ifall du tog det åt dig. :(
Förlåt.
Åh, herregud vad jag skrev jag... :(
Jag får som magkatarr under stress(vilket gör att min mage känns som om hundra knivar då jag äter mycket volym), så jag måste äta minst sex mål om dagen att jag inte minskar i vikt - för att min mage inte klarar av för mycket på en och samma gång, måste jag därmed äta mer under mellanmålen så att det inte blir för smärtsamt.
Hoppas att det var lite tydligare...
