Vaniljbullen

I flera år har jag gått bakom ryggen på min vän C och svikit henne gång på gång... Jag har ljugit om träning och bantat i smyg. Jag har nekat till alla hennes påståenden och anklagelser om viktnedgång och ätstörningar. Och jag har skrikit på henne, sagt elaka saker och hatat henne - bara för att hon brytt sig om mig på ett sätt som störde min sjukdom.  

Det gör ont att tänka på hur illa jag gjort henne - och fortfarande (trots att jag nu är frisk eller så gott som) så har hon ibland svårt att lita på mig fullt ut. Egentligen är det kanske inte så konstigt, så som jag har beteet mig - jag bara önskar att jag kunde backa tiden och ta tillbaks allt ont jag gjort henne. Jag bara önskar att hon kunde våga lita på mig helt och fullt igen.



Vi har fortfarande en väldigt nära och tight relation, men jag har trasat sönder hennes hjärta en smula och även om vi har hjälpts åt att laga det så gott vi bara kan så kommer kanske ätstörningen alltid finnas kvar som ett litet ärr i bakgrunden och hindra den där totala tilliten oss emellan. 

När jag ser tillbaka på de senaste åren, från det att vi träffades (mitt i min värsta sjukdomsperiod) tills idag, så känner jag både sorg och tacksamhet... Sorg över att jag skadat henne så otroligt mycket, och tacksamhet över att hon trots det fortfarande står kvar och vill vara min vän.


Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne att våga lita på mig igen, och jag vet inte hur jag ska kunna visa henne min tacksamhet över att hon trots alla mina svek står kvar och är min vän. Jag vet inte hur, men jag önskar att jag kunde göra det.