Ibland behöver man påminna sig...

De dagar då magen känns svullen och man känner sig allmänt ful, tjock och äcklig, när man gråter och sörjer sitt gamla sjuka jag och när man inbillar sig att allt var bättre förr och att man hade kontroll på läget när man var sjuk - de dagarna måste man komma ihåg att påminna sig om hur det egentligen ligger till. 

Det är nämligen så att mitt liv ser helt annorlunda ut och är så mycket bättre nu, än vad det var när jag var sjuk. 

Jag vägde visserligen 10 kg mindre då, men livet var också väldigt begränsat och isolerat. Jag hade stenkoll på allt jag stoppade i mig och jag hade jämt ångest över att jag inte tränade mer än vad jag gjorde - trots att jag tränade helt sjukt mycket. Jag kunde inte äta tillsammans med någon annan, eftersom jag var tvungen att väga och räkna kalorier innan jag åt någonting. Jag klarade inte av att handla mat på ett normalt sätt, hade sjuklig beslutsångest och kunde stå i flera timmar och fundera på vilket bröd jag skulle köpa (om jag nu skulle köpa något bröd alls). Jag ljög och gick bakom ryggen på mina vänner, vilket ledde till att de tappade förtroendet för mig och inte vågade lita på mig och fortfarande inte har fullt förtroende för mig. Jag fick då och då kramp i olika delar av kroppen, ont i bröstet och hjärtklappning - dels av kaliumbrist och dels av de bantningsmedel jag använde. 

Jag vill inte tillbaks till det livet, för det var inte värt att leva! Det var inget riktigt liv, det var en kamp och dagarna var fyllda av ångest och all vaken tid ägnades åt mat óch träning och utseende och vikt. Det var ett helvete, och nästan ett ännu större helvete att ta sig ur det. Det var inte värt det... 

Det får man påminna sig om när man tror att längtar tillbaks till det sjuka - man längtar egentligen inte tillbaks. Man har bara inte riktigt hittat sin plats, och man har fortfarande lite svårt att hantera vissa delar av det friska livet. Och det är ju inte så konstigt - i flera år har man stängt av alla sina känslor och ersatt dem med ätstörningen och plötsligt finns sjukdomen inte längre där som skydd. Vad gör man då med alla känslor som bubblar upp? Det tar ett tag att lära sig det, och jag är på god väg - men ännu inte färdig...

Jag övar lite varje dag. Jag identifierar känslor, försöker sätta ord på dem och hitta källan och ursprunget till dem och övar mig på att hantera dem på ett friskt och sunt sätt. Det går framåt, men inte alltid så fort.  

Kommentarer
Postat av: Johanna

Heja dig liksom! Fy fan vad bra du är. Och jag förstår att känslorna kommer tillbaka, inte konstigt när de funnits där under en så lång tid. Men att du kan se förbi dem, det är grymt! Det är framsteg.



Varma kramar!

2011-04-11 @ 19:15:10
URL: http://justnuochidag.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0