Vaniljbullen

Vi hade konsert eller vad man ska säga i förmiddags, med en fantastisk låtskrivare som heter Michael Johnson. Många gånger uttrycker han mina känslor på ett mer träffsäkert sätt än vad jag själv har förmågan att göra. Den här texten är en sådan text, och extra träffsäkert blev det i förmiddags när fina, fina P sjöng.

Du stormade mitt läger
och natten var så ljummen
och jag var inte alls beredd
Du gick rakt igenom dörren
stod bland alla mina saker
bland drömmar som jag aldrig övergett


Och jag lutade mitt huvud
mot ditt bultande hjärta
och kände dina slag bli mina slag
om jag kunnat stanna tiden
frysa ögonblick sekunder
en evighet för varje dag


Jag ska ta ett steg åt sidan
bringa ordning ibland minnen
börja om i nån bemärkelse med dig
Jag ska söka dolda skatter
i mitt hjärtas öde trakter
Jag ska se om detta leder dit jag tror


Jag dansade på molnen,
sjöng ditt namn från estaraden.
Välte världen med en enda bön
Ibland mullrande tungor
och upplyfta händer
såg jag himlen komma ner
som eld, som glöd.


Och jag byggde höga murar
av bekännelser och löften,
förblindades av alla stora ord
Jag lovade att älska
och jag lovade att följa
Att gå i dina spår på denna jord.

Jag ska ta ett steg åt sidan
bringa ordning ibland minnen
börja om i nån bemärkelse med dig
Jag ska söka dolda skatter
i mitt hjärtas öde trakter
Jag ska se om detta leder dit jag tror

Michael Johnson


För mig är den här texten så vansinnigt träffande, och i förmiddags hade jag svårt att hålla tillbaks tårarna och på ett sätt hade jag önskat att jag inte hade behövt göra det... Det hade vart så skönt att bara släppa på allt och låta gråten komma, när den ville... Men jag fick spara gråten tills nu, ikväll.

Jag tänker att man genom sitt liv samlar på sig svåra minnen krossde drömmar, besvikelser och misslyckanden - det är liksom en del av att vara människa. Och för mig handlar den här texten om att Gud inte vill låta oss gå och bära på det där skrotet i onödan. Han går rakt igenom dörren och ställer sig mitt i vårt hjärta, bland allt vårt svåra. Och han hjälper oss att bringa ordning i det där svåra kaoset, han lämnar oss inte ensamma i det. Vi får luta oss mot honom och dela hans hjärtslag när vårt eget hjärta känns tungt och har svårt att bulta.
Det finns så mycket vackert i våra hjärtan, vackra saker som vi kanske inte ser för att det är så rörigt där.

Ibland rullar livet på för fort, ibland behöver man ta ett steg åt sidan, sätta livet på paus och ägna sig åt sitt eget hjärta och allt det skrot som finns där blandat med allt vackert.


För mig handlar det nog mycket om misslyckandet, besvikelser och skuld- och skamkänslor.

Så mycket som inte blev som jag hade tänkt mig, så mycket jag misslyckats med och så mycket jag behöver förlåta mig själv för. Alla de gånger jag skadat andra människor... De där andra människorna har nog förlåtit mig för länge sen, det är till stor del jag som har svårt att förlåta mig själv.
 

Önskar att jag visst hur man gjorde för att på allvar bringa ordning i hjärtat, bland minnena och allt det svåra... För jag skulle nog behöva det...

Det är så himla tydligt att jag påverkas av mina hormoner. Jag dippar en gång i månaden och känner mig tjockare än vanligt och har svårare att hantera de sjuka tankar som jag faktiskt annars har blivit ganska bra på att hantera. Jag kan må hur bra som helst, för att plötsligt en dag vakna och känna att det är svårt att äta frukost. Jag har betydligt närmre till gråt och ångestattacker veckan innan jag ska ha mens och jag får en helt annan kroppsuppfattning än vad jag har annars. 

Jag har börjat inse att jag nog måste få hjälp med detta - för jag fixar inte att hantera detta själv, och jag kan inte leva så här resten av mitt liv. Jag blir liksom aldrig av med ätstörningen om jag ska hålla på och bli påmind om den och kämpa med den en gång i månaden...

Frågan är bara vart man vänder sig?

Ska man gå på preventivmedelsrådgivning och försöka dämpa hormonerna med hjälp av något slags p-piller, eller ska man gå till allmänläkaren på vårdcentralen och börja käka antidepressiva tabletter i låg dos veckan då man mår som sämst, eller ska man gå till psykolog och prata bort problemen? Vem kan hjälpa mig? 

Jag har i flera månader varit på väg till en preventivmedelsrådgivning - men jag har aldrig kommit iväg, och i dag var inget undantag. Jag peppar ofta några dagar innan och tänker att nu ska jag gå, men när det väl gäller så blir jag nervös och osäker på om de kan hjälpa mig och så fegar jag ur.


Det känns så himla pinsamt att komma till en barnmorska på preventivmedelsrådgivningen och berätta att man har haft bulimi och att man inte riktigt kan hantera de ätstörda tankarna när hormonerna röjer som värst... Och ännu jobbigare skulle det kännas att gå till farbror doktorn (en äldre man) och berätta om bulimin och hormonerna.

Jag är rädd för att inte bli förstådd och rädd för att bli hånad nedtryckt. En annan sak som jag är rädd för är ju såklart viktförändringar, en del som äter p-piller säger att man kan få ökad aptit och gå upp i vikt av det, och det samma gäller för antidepressiva medel. Det finns ju också antideppresiva som minskar aptiten, men jag gissar att man inte ger sådana tabletter till någon som har eller har haft en ätstörningen, inte i första taget i alla fall...


Ja, jag vet inte... Det rör sig mycket tankar i mitt huvudet just nu. Och jag känner att jag verkligen måste ta tag i detta nu snart, för min egen skull men också för C´s skull. Det är ju trots allt hon som får fånga upp mig när jag faller en gång i månaden. Det är hon som får ta hand om de långa telefonsamtalen, de oroliga tankarna och all gråt och all ångest. För när det väl börjat snurra så snurrar det fort, så fixar jag sällan att avstyra det själv - inte direkt i alla fall. Och ju längre det får hålla på desto svårare är det att bryta och återgå till det friska och sunda mönstret.

Just nu vet jag inte hur jag ska tänka och vart jag ska vända mig - men något måste hända, ganska så snart. Det vet jag i alla fall....

1. Jag har bakat jätte-, jätte-, jättegoda bagels - för första gången i hela mitt liv! De är snygga och smakar fantastiskt gott! Jag ska bjuda mina kollegor på dem, i morgon kväll när vi har APT.

Receptet hittar ni här: http://www.bagelsrecept.se/enkla-bagels-6243909


2. Min kompis Kicki i Sundsvall har köpt två klädslar till min nya soffa - för 199 :- st! En klädsel kostade från början 995 :-, och nu var priset alltså ordentligt nedsatt... Så jag bad henne köpa två, ifall jag skulle spilla blåbär eller vin i soffan, så är det ju smidigt att kunna byta klädsel.

3. I söndags tog jag ett stort steg mot ett ännu friskare liv! Jag åt prinsesstårta utan att få ångest, utan att behöva bekräftelse på att jag gjorde rätt och utan att vänta in C och tvunget sitta bredvid henne. Vi pratade lite om det i morse, jag och C. Hon hade också märkt det och blivit jättestolt, men hon ville inte göra någon stor grej av det då - eftersom hon ville att det bara skulle kännas naturligt... 

Den här hyllan köpte jag idag, och nu fungerar den alldeles utmärkt som tvbänk. Perfekt med så mycket extra förvaring också! Förvaring går ju liksom inte att få för mycket av.

Den här soffan köpte jag också, fast utan klädsel... Den fanns på fyndhörnan, och är på väg att utgå ur sortimentet. Klädsel finns i Sundsvall, av alla ställen! Men jag har en kompis i Sundsvall och hon har lovat att köpa klädsel och skicka ner till mig. Bussigt!


Fastnade för den här mattan också. Den är 1 x 1 meter, och jag tänker att färgen skulle passa väldigt bra till soffan (om jag nu får tag i den där klädseln förståss). 
 




Soffbord behöver man ju också, och vad passar bättre än ett sådant här compactliving-bord - när man bor i en liten lägenhet? Det här kommer dock inte från Ikea, utan från Mio. Men snyggt är det, och det kostar inte mycket mer än Ikeas liknande bord.

För att fortsätta på compactliving-temat så tänker jag nog också köpa det här köksbordet. Så smidigt och litet man kan göra det om man vill! Och var många man får plats runt det om man så önskar!



Åh, vad jag är sugen på att få ordning här nu!
Men nu är det verkligen dags att sova, så jag får fortsätta en annan dag.

God natt och sov så gott!

Jag kommer inte klara av månadens utmaning - Använd det du har! I helgen är det nämligen Scrap- och stämpelmässa i Göteborg och jag ska gå ihop med C. Det finns inte en chans i hela världen att jag klarar av att inte köpa något - jag kan ju inte gå på en pysselmässa utan att köpa något... Det går ju inte...

Men jag klarade i alla fall 18 dagar utan att köpa nytt pysselmaterial... Visserligen ingen jättestor utmaning, när man har så extremt mycket material i sina gömmor - men det är ju ändå inte dåligt jobbat, försöker jag intala mig i alla fall. :)


Mer information om mässan hittar ni här: http://goteborgsmassan.blogg.se

När man går omkring hemma och är sjukskriven, så blir man väldigt sugen på att förnya sitt hem. I alla fall blir jag väldigt sugen!

Tidigare idag sydde jag en ny köksgardin i det rosarutiga tyget och nu har jag precis haft en riktigt mysig torsdagskväll vid symaskinen... Den här gången blev det en kudde, även den av det rosarutiga tyget och av en bit av en jättefin blommig kökshanduk.



Ena sidan ser ut såhär...

... och när man vänder på den så ser den ut såhär.


Jag ska sy på en liten vit spets också, men det orkar jag inte leta fram nu - så det får bli i morgon.

Och så ska jag ju såklart fylla kudden med vadd också, men det blir också i morgon.

I dag fick jag akupunktur för andra gången och jag tror faktiskt att det hjälper! Jag är jättemycket mer rörlig nu än vad jag var i söndags... En av nålarna hamnade visserligen fel den här gången (blev hål i en blodådra), så nu har jag en stor, öm bula mellan tummen och pekfingret - men den kommer ju försvinna och det viktigaste är ju ändå att axeln blir frisk. :)

Pysslade ett litet tackkort till Anna (akupunktören), för att hon är så himla snäll. Hon tar liksom av sin lediga tid och åker hem till mig och ger mig akupunktur helt gratis. Helt otroligt! 

Köpte också ett gott te och bakade goda, salta chokladkakor som hon fick. 

Receptet på kakorna hittar ni här: http://my-sweet-corner.blogspot.com/2009/10/salta-chokladkakor.html


De är verkligen jättegoda!

I lördags morse vaknade jag med en grym smärta i höger axel. Jag har haft ont i höger axel förut och jag känner väl igen smärtan - inflammation i fästet till supraspinatus...

Åkte hem till min mamma, eftersom jag behövde hjälp med att ta på mig kläder och tvätta håret och laga mat och sådant. I går var jag på vårdcentralens jourmottagning och hoppades på att få någon form av hjälp - kanske en kortisonspruta. Men icke! För på jourmottagningen gör de tydligen inget annat än skriver ut läkemedel, och jag som redan testat mängder av inflammationshämmande tabletter och har ett helt apotek med sådana hemma sa nej tack och gick därifrån...

När jag gått ner för alla trapporna och satt mig på bänken vid utgången kom tårarna. Och mitt i tårarna ringde fina C, bara för att kolla hur det gick för mig. Fy vad hopplöst allt kändes...

En stund senare ringde jag en vän som kan det där med akupunktur och hon ryckte ut på direkten nästan, och behandlade mig här hemma. Akupunktur gör ju helt sjukt ont, kan jag tala om för er som aldrig testat... För mig var det första gången i går och käre värld vad det gjorde ont - men det hjälpte faktiskt lite tror jag. Jag kan röra armen mer nu än innan, och jag trött och sov riktigt mycket i natt.

Hur som helst så är jag sjukskriven hela den här veckan och det känns verkligen galet segt! Vad gör man en hel vecka ensam med en ond arm och sina tankar? Nu sitter jag i soffan och är rastlös till tusen! Har visserligen varit ute en sväng, till torget för att handla mat, tulpaner och kökshandukar men nu har jag inget att göra igen.... Det står förresten en sats rosa maränger i ugnen också... Men de är inte riktigt färdiga ännu...

Funderar på att börja titta på en ny serie, Brothers and sisters. Har hört att den ska vara bra och säsong 1 ligger här på soffbordet och väntar på mig. Så egentligen är det väl bara att köra.

Vet inte om jag vågar mig på att sy på symaskinen, annars hade jag gärna velat så på en fin liten spets på mina nya kökshanddukar - det hade blivit fint!

Ibland blir det så himla tydligt, hur mycket man har missat av socialt umgänge pågrund av ätstörningen. 

Jag förlorade en hel del vänner under min sjukdomstid - både sådana som jag hade innan och sådana som kunde blivit fantastiska vänner om jag inte isolerat mig. 

Jag valde bort vänner och socialt umgänge, för jag behövde vara ensam för att känna att jag hade kontroll över mitt kaloriintag. Jag behövde väga och räkna på allt jag stoppade i mig - och det är en omöjlighet om man äter tillsammans med andra. Man skulle ju genast bli ifrågasatt och få oroliga kommentarer och frågor om man plockade fram sin köksvåg varje gång man skulle stoppa något i munnen. :) 

Jag valde helt enkelt att vara ensam på fredagskvällarna, för jag ville inte tappa kontrollen. Och jag sitter fortfarande ofta ensam på fredags- och lördagskvällar - för jag har så få vänner som spontant ringer mig och frågar om jag vill hänga med på saker, och som jag själv kan ringa och föreslå saker för. 


Det skulle jag vilja ändra på, jag måste nog börja våga ta plats och försöka dra med mig vänner på roliga påhitt. Man får ju aldrig några nya vänner om man inte vågar börja umgås med nya människor. 

Det finns fortfarande någon slags rädsla för nya sammanhang och stora fester där jag inte vet vad som kommer serveras. Men jag behöver nog kanske utmana den rädslan om jag någonsin ska bli fri från den.

Usch vad jag är konflikträdd!

Jag har just nu en konflikt att hantera, och det känns verkligen asjobbigt! Egentligen är det inte jag som gjort fel och han som har gjort fel vet om att han klantat sig och vill gärna få en chans att förklara sig. Det är egentligen ingen särskilt stor grej, men ändå känns det jobbigt. Och ännu värre är att jag har dragit mig för att prata med honom i flera dagar, och allt blir ju bara mer komplicerat när man gör så... Suck....

Jag har så svårt för att erkänna för andra människor att jag blir ledsen och sårad av saker de gör och säger. Jag försöker alltid hitta på bortförklaringar och få det att låta som att jag inte alls är den där svaga och osäkra människa som jag egentligen är.

Jag borde verkligen ringa upp honom nu med en gång och bara reda ut det hela, för det är förmodligen inte så farligt och otäckt som jag föreställer mig... Och förmodligen tycker han att jag är konstig på något sätt, bara för att jag är känslig, osäker och lätt tar åt mig.


Någon mer än jag som är mesig och rädd för konflikter?

Såhär mycket tyg har jag i mina gömmor... Jag behöver verkligen inte köpa något mer på tyg på länge!




Mamma groda gjorde jag på min dagvårdsbehandling, och jag har länge tänkt att jag ska göra några barn till henne - men det har inte blivit av...

... förrän nu. De blev väldigt tjocka, men ganska söta också. De har inte fått några ögon ännu, men det får vänta tills i morgon kväll. De får vara med på rytmiken i morgon utan ögon... För nu är jag trött och behöver sova.

Reglerna är som följer:

1. Vi använder enbart material vi har hemma (sytråd är det dispens på)


2. Vi försöker pyssla undan en sak varje vecka under marsmånad.


3. Vi väljer själva om vi kan tänka oss att lotta ut något/några saker av det vi gjort på vår blogg mot att de tävlande tipsar om det utlottade hantverket på sin blogg. (Valfritt)


4. Vi lägger upp "Använd det du har" loggan på vår blogg så vi lätt ser vilka våra medpysslerskor är.


5. Meddela ditt deltagande till http://beasbarnslikheter.blogspot.com/
Där läggs det ut länkar till varje deltagare så man kan följa sina medpysslerskors projekt för tips, peppning och inspiration!



Jag har antagit utmaningen - det ska bli väldigt spännande! Jag har verkligen mängder av pysselmaterial hemma och massor av påbörjade projekt och saker som jag tänkt att jag vill göra. Det här är ju värsta chansen att bli klar med sådana saker...

Projekt nummer ett drar jag igång redan nu om en liten stund. Jag ska sy fem grodbarn, till en rytmikövning som jag tänkte testa i morgon på jobbet. Grodbarnen måste ju bli färdiga innan jag kan göra övningen med barnen på jobbet, så nu gäller det att jobba på. :)