Vaniljbullen

I dag är det min födelsedag! Hurra för mig! :)

Har haft en toppendag! Vart på stan med mamma och shoppat lite och nu i kväll var vi ute och åt söndagsmiddag - trerätters alltså...

Det var trevligt och gott och jag klarade det hur bra som helst... Tills jag kom hem och låg ensam på min säng - då kom ångesten. Shit, vilken ångest! Jag var så sjukt mätt och bara överfölls av ångestkänslor och sjuka tankar.

- Jag kan inte ha så här mycket mat i magen -

- Tänk om jag inte blir hungrig i morgon! -

- Vad sjutton har jag ätit egentligen? -

- Jag är mätt, jag är mätt, jag är mätt... -

Pratade lite med vännen nyss, och blev påmind om att jag har haft en kanonbra dag och att jag förmodligen är mer mätt i huvudet än på riktigt. Jag har gått och "ätit" trerättersmiddag i tanken hela veckan, så det är kanske inte helt konstigt att ångesten tar över.

Jag har ingen aning om när jag blir hungrig nästa gång, men jag har bestämt mig för att jag oavsett hungerskänslor ska äta precis som vanligt i morgon. Jag tänker inte kompensera på något sätt alls - och det har jag lovat både mig själv och vännen och nu er också.


Jag har skitsvårt att hantera känslor som har med mat att göra. Jag gör fel hela tiden, men jag försöker i alla fall lära mig av mina misstag. I dag var jag på god väg att lyckas stå ut med ångesten, faktiskt. Jag värmde min vetekudde, la den på magen och försökte andas långsamt i fyrkant - för att dämpa ångesten. Jag upprepade för mig själv att "det är inte farligt att vara mätt, det kan inte hända mig någonting"... Men ändå smög det sig in sjuka tankar, de blandade sig med mina försök till friska och jag fick tillslut svårt att skilja på sjukt och friskt.


Nu är jag lugnare igen, och försöker tänka friska tankar. Jag tänker tillbaks på dagen och minns allt fint jag varit med om. Alla gratulationer jag fått, alla kramar, alla vänner som visat sin uppskattning och sin kärlek. Jag är lyckligt lottad!

Nästa vecka ska jag göra halva satsen gröna och halva satsen rosa... Det blir fint, tror jag! Frågan är bara vad det ska vara för smak på de gröna... Choklad kanske, det blir nog både gott och snyggt. :)

Nu är jag snart på rätt bana igen, tror jag... Orkar inte skriva så mycket om den senaste veckans velande - men jag tror att jag är på rätt väg nu igen i alla fall.

På söndag fyller jag 25 år, och nästa söndag ska jag ha ett stort kakkalas. Jag har bjudit totalt 34 personer + några barn till min lägenhet på 29 kvm - kan bli jättespännande. Härom dagen började jag baka till kalaset... Än så länga har det blivit schackrutor och kolakakor.




Nu har jag precis gett mig på sådana här snygga kakor...

De är skitsnygga, men apsvåra att göra... Första försöket blev nog ganska misslyckat är jag rädd - men jag får göra ett försök nästa torsdag också... Förhoppningsvis har jag lärt mig något av det här försöket så de kan bli bättre nästa gång.

Alltså, fy vad svårt det här är! Det känns ju som att jag småäter hela tiden, och det gör jag ju också... Min mage kan inte ta emot några större mängder mat just nu så jag måste ju äta mindre mängder än vanligt och oftare.

Så många olika tankar som spökar och snurrar till det för mig just nu...


Har någon slags liten förhoppning om att kanske kunna gå ner något litet kilo, och den förhoppningen förstör ju en hel del... Den gör att det känns jobbigare att försöka börja äta. Det känns ju som att jag sviker den förhoppningen när jag äter... Jag vet att det är en puckad känsla, men den är där ändå. Det känns som att jag ätit för mycket i dag, för jag har inte ätit som jag brukar.


Och tänker jag rent logiskt så fattar jag ju att jag inte har ätit för mycket. För det första blev det i slutändan för lite kalorier i går eftersom jag kräktes upp allt, och för det andra så kan det jag har ätit i dag omöjligt mätas med det jag äter en vanlig dag och som är helt normalt att äta på en dag.


Kort sagt, jag borde försöka att inte lyssna på de där puckade och sjuka tankarna och i stället använda min logiska tankeförmåga. För jag har en sådan faktiskt - känslan och sjukdomen måste inte alltid få sista ordet!

Jag har fram tills nu klarat mig ganska bra från förskolesmittor, men igår kväll höll var det slut på den turen - igår kväll bröt magsjukan ut och nyss fick jag besked om att en av mina kollegor och minst två syskonpar av barnen också blivit sjuka...

Det är verkligen inte helt lätt att vara magsjuk och samtidigt ha en ätstörning som ligger och lurpassar i bakhuvudet. Det blir på något sätt extra stort fokus på mat när man inte rent fysikst klarar av att äta vad som helst... Känner mig nästan lite osäker på om det är magsjukan som hindrar mig från att äta vissa saker, eller om det är de sjuka tankarna som ser sin chans att utnyttja situationen.

Jag gör mitt bästa för att tvinga i mig mat i små mängder fast oftare än vanligt, och hoppas att magen snart mår bättre så jag kan börja äta som vanligt...


Jag har i alla fall världens finaste vänner! Min granne var i väg och handlade proviva blåbär, bananer, bubbelvatten och fiskgratäng till mig förut och nyss kom en annan kompis med vitt bröd och coca cola... Tydligen är det bra för magen med vitt bröd och avslagen cola... Bananer och bubbelvatten är ju bra för att fylla på kaliumhalten i kroppen och fisk ska vara lättsmält säger dom.


Nu ska jag försöka stoppa i mig lite mat igen...  Heja mig!

Just nu ömsom sitter och ömsom går jag runt, med mobiltelefonen i handen och väntar...

Min vän (hon som stöttat mig genom hela sjukdomstiden), åkte in till sjukhuset i eftermiddags med huvudvärk, flimmer för ögonen och synbortfall och jag har inte hört något från henne sen dess. Egentligen tror jag inte att det är något allvarligt - men jag kan ändå inte helt släppa den oroliga känslan. Så nu går jag oroligt runt och väntar på att hon ska höra av sig och säga att hon mår bra och är hemma, typ.


Nu ska jag i väg och möta en kompis på hennes jobb, det blir en liten promenad och lite terapisnack kanske... För jag kan inte ligga och oroa mig i natt, jag måste verkligen sova - börjar jobba 7.15 i morgon och har en timmes resväg.

I dag när jag skulle köpa bregott märkte jag en sak. Jag hade inte längre koll på hur mycket kalorier det innehåller per 100 g. Förr tänkte jag alltid på kaloriinnehållet i allt jag handlade - nu har jag inte gjort det på ett tag, och plöstligt hade jag inte längre stenkoll... Det kändes konstigt och jag blev glad och lite förvirrad och osäker - allt på samma gång. 

Jag har liksom börjat blanda ihop olika varors kaloriinnehåll.

Egentligen ska jag ju vara glad, och det är jag ju också - men samtidigt kan jag inte bli helt av med oroskänslan. Vet inte vad den oroliga känslan beror på, men jag blir inte helt av med den...


Men det är klart att det är häftigt (jag får försöka fokusera på det), att kalorierna inte längre är så viktiga för mig.

Hittade tre gamla konservburkar i skåpen när jag städade förut i dag, och nu när jag kom hem fick de burkarna nya kläder. :) Lite osäker på vad jag ska ha i burkarna, men kanske kan jag använda de som krukor till krokusar framåt våren...



Den randiga med hus på får tjäna som extranyckelsförvaring så länge, så får vi se vad det blir av den senare.

Jag har en ny teori som jag håller på att testa... Läste härom dagen om ämnet betaendorfin, ett ämne som finns naturligt i kroppen. 

Hos många av oss som utvecklar ätstörningar är halten av betaendorfin lägre än vanligt, vilket bland annat leder till att vi lättare bli deprimerade, har lägre smärttröskel (både fysikt och psykiskt) och har större behov av tröst och närhet.

Jag vet inte om ni känner igen er, men jag gör det definitivt. Mitt behov av tröst, närhet och bekräftelse är näst intill ändlöst och jag faller ofta och helt oväntat ner i svarta små hål av deppighet... Så jag är nästan övertygad om att min grunfhalt av betaendorfin är lägre än vad den borde vara.

Det som är spännande är att betaendorfin går att tillföra kroppen, genom att man gör saker som man tycker om att göra och genom att man unnar sig lite vardagslyx i tillvaron. Och ännu mer spännande är att det höjda betaendorfinet håller i sig i flera timmar efter det att man gjort det där som man tyckte om att göra.

Det här kan man jämföra med ämnet serotonin som också finns i kroppen, har liknande påverkan och som även den ofta är av för låg halt hos personer med ätstörningar. För att höja serotoninhalten behöver man tillföra kroppen socker och kolhydrater, halten blir bara högst temporärt förhöjd och i alla fall för en person med bulimi slutar den typen av självmedicinering ofta med hetsätning och kräkning och dagenefter-ångest.


Jag tänkte när jag läste det här, att det borde vara smartare (för mig som har bulimi) att satsa på att höja betaendorfinhalten och låta serotoninhalten vara. Så nu är min nya tanke att jag ska försöka göra något jag tycker om och mår bra av när jag börjar märka att humöret börjar svikta och ångesten kommer krypande.


Det finns en hel massa saker som jag tycker om att göra och som jag absolut kan försöka mig på att göra när jag börjar må lite dåligt... :)


De två senaste dagarna har varit katastrofala - jag har mått riktigt dåligt, haft rejält med ångest, gråtit massor och kräkts en del. Men i dag har det verkligen vänt! Kanske beror det på att jag ägnat dagen åt att sortera pysselmaterial i fina, genomskinliga och stapelbara boxar och dessutom shoppat lite på rean... :)

Jag fullkomligt älskar att titta in i ett sorterat och iordninggjort förråd, och det är inte heller fy skam att komma hem till en hyfsat städad lägenhet och packa upp och ställa iordning två påsar fulla med diverse inredningsprylar...

Här kommer bilder på dagens fynd:



Jättesöta burkar, (köpte två prickiga).
Bra att ha te och kakor i, och billiga var de också! :)




Grytunderlägg, passar väldigt bra i köket - hela mitt kök är grönt och ljusblått.




Två sådana här muggar blev det också, även de blå och gröna...




Och så den här snygga hyacintvasen - jag tänker att man kan ha andra blommor i den också, eller ett värmeljus om man vill kanske...


I vilket fall som helst så är jag övertygad om att både dagens sortering och dagens shopping är bidragande orsaker till att jag mår så väldigt bra just nu!