Vaniljbullen

Under en period av tillfrisknandet mår man kanske bra av att få skriva av sig och läsa om och samtala med folk i liknande situation, men när man kommit så pass långt så att man ska försöka stå helt på egna ben och på allvar börja utforska sig själv och vem man är - då tänker jag ibland att det här med bloggar mest skadar eller åtminstone hämmar lite.

Det är svårt att lämna en ätstörning, och även den där allra sista biten av ätstörningen är nog klurig att göra sig av med. Ätstörningen har ju trots allt varit en tillflykt och en livlina under så många år så att man inte länge minns vad man gjorde innan den fanns. Man måste alltså hitta ett annat sätt att hantera svårigheter, för det går inte längre att fly in i bantning, träning, hetsätning och ångest. Det alternativet finns inte.

Jag har inte riktigt hittat mitt sätt att hantera mina svårigheter - men jag tror att jag skulle ha lättare att hitta ett sätt om jag inte nästan dagligen uppehöll mig vid bloggar som på olika sätt handlar om ätstörningar.


Jag tänker inte sluta blogga, tror jag... Men däremot funderar jag på att sluta läsa ätstörningabloggar. Jag skriver inte själv särskilt mycket om ätstörningar längre, och jag tror att jag ska byta fokus på mitt läsande också - det är nog dags...

Jag låter mina gamla inlägg vara kvar, och det är inte omöjligt att jag försöker mig på att skriv något klokt inlägg om ätstörningar framöver - men tillsvidare håller jag mig undan och satsar på att hitta sätt att hantera svårigheter.

Så här tom och trevlig är min vind nu - det känns helt fantastiskt! Tyvärr har jag ingen före-bild men det var ordentligt rörigt vill jag lova!



Nu är det mesta packat i genomskinliga lådor så att lätt ska hitta vad man letar efter. 

Jag blir helt lycklig när jag tittar in och möts av all den öppna ytan. Tänk vad mycket grejer jag skulle få plats med om jag ville!


Kom hem från min förmiddagspromenad för ett tag sedan och har suttit en stund nu och spånat på hyfsat enkla och snabba lunch- och middagsförslag. Jag har genom åren samlat på mig en mängd receptbroschyrer från olika matbutiker och de är faktiskt väldigt bra att hämta inspiration ifrån.

Än så länge ser min lista ut såhär:

- Röd linssoppa
- Currykryddade räkos med pasta
- Spagetti med köttfärssås
- Kycklingwok med ris
- Pasta med laxsås
- Potatis- och purjolökssoppa
- Italiensk köttfärssoppa
- Vinterminestrone med parmesankräm
- Lat kålpudding med potatis
- Fisk med frasigt täcke
- Kryddiga kycklingspett
- Ärtsoppa med lax
- Köttfärsgulasch
- Broccolisoppa


Ska testa dem en i taget nu i några veckor framåt, och liksom samla på mig några favoriter. Jag har haft så himla dåligt med idéer den senaste tiden. Det ska det bli ändring på nu!

Har ni några lunch- eller middagsförslag så får ni gärna komma med dem - jag behöver ny inspiration.

När jag kom till kyrkan i dag hittade jag den här lappen på min pärm:



Världens finaste C, hade skrivit en liten lapp till mig - med några instruktioner för dagen och några avslutande uppmuntrande ord.

"Du är en pärla!
En värdefull!!"

Hon är ju supersöt!
Men det verkar som att hon är lite orolig för hur jag klarar mig nu när hon är bortrest i en vecka.
Jag har bestämt mig för att klara mig fint och ta hand om mig ordentligt den här veckan - för att verkligen visa henne att jag kan ta vara på mig själv. Hon ska inte behöva vara orolig för mig varje gång hon inte är hemma och kan ha koll på mig... Jag vill att hon ska kunna lita på mig!

Varför ska allt kretsa kring dieter, vikt och utseende?

Det finns mängder av tv-program som på olika sätt uppmuntrar till bantning och som påminner oss om hur viktigt det är att vara smal och snygg och se bra ut och äta rätt och träna tillräckligt mycket. Det finns också mängder av unga tjejer och killar som har svårt att hantera allt det här. Tjejer och killar som har eller är på väg att utveckla någon form av ätstörning. Tjejer och killar som genom media får den där sista knuffen i fel riktning...

Jag blir ordentligt arg när jag ser det, för jag vet själv hur svårt det kan vara att stå emot. Jag har själv varit där och fått den avgörande knuffen ner i ätstörningens fängelsehåla. Det är så lätt att hamna där, så lätt att gå för långt i sin strävan efter att uppnå medias idealbilder - men det är ett riktigt helvete att ta sig ur det sen!

För mig räckte det med bara några månader för att ordentligt trassla in mig i ätstörda tankar och beteenden - men det har krävts tre år av kamp för att bli så frisk som jag är i dag. Och då har jag ändå en del saker kvar att jobba med för att bli riktigt, riktigt frisk.


Det finns så mycket annat i livet som är viktigare än hur man ser ut och hur mycket man väger! Det har jag insett nu, det senaste året. Det är så mycket viktigt som man inte hinner och inte orkar med när man är befinner sig mitt i en ätstörning. Man prioriterar bort vänner och sociala kontakter, man orkar inte göra bra ifrån sig i plugget eller på jobbet och man ser inte allt det vackra som finns runt omkring en.


Jag har missat fem år av mitt liv på grund av en vidrig och avskyvärd ätstörning - men om jag kan hjälpa någon att inte hamna i den skiten så är mina erfarenheter trots allt inte helt förgäves...

Tror att jag ska köpa en sådan bäddvärmare - vore så vansinnigt skönt att få krypa ner i en varm säng! 

I dag har jag pysslat alla hjärtansdag kort! Jag har några vänner som jag vill visa tacksamhet och kärlek, och då är väl alla hjärtansdag kort ett ypperligt sätt? 



Två kort är färdiga, och resten ska jag göra i morgon - tror jag...

Att pyssla är något av det bästa jag vet!