Vaniljbullen

Ibland känns det som att jag är det jag presterar.

När jag är bland folk strävar jag alltid efter att vara duktig, efter att bli uppskattad och älskad, efter att göra något bra. Och det är ju inget fel med det, det är ju tvärt om något bra... Det är ju bra att jag gör mitt bästa, att jag har koll på alla papper och är trevlig mot folk jag möter. Det är ju egentligen inte där felet ligger, tänker jag - felet ligger istället i att jag har så fasligt svårt för att känna att jag duger när jag är ensam och inte gör något vettigt...

Jag kan ha en fantastisk dag, men när jag kommer hem på kvällen kan jag ändå deppa ihop fullständigt. Jag fylls av en oändlig tomhet och ensamhet. Det är som att jag behöver ständig bekräftelse på att jag duger, och är bra nog.

Och jag misstänker att det hör ihop med ätstörningen. När jag tränade som mest, gjorde jag det till viss del för att jag behövde bevisa för mig själv att det i alla fall fanns någonting jag var bra på. Och jag tror att det är en ganska vanlig känsla hos människor som har en ätstörning. Man kanske känner sig som en usel människa, som aldrig lyckas tillräckligt bra med någonting - och då är det lätt att fastna i "gå ner i vikt-fällan", för vikten kan man alltid påverka. Om man inte kan bli bäst på något annat, så kan man alltid bli bäst på att gå ner i vikt - man kan alltid bli smalast (om man kämpar tillräckligt).

Nu är jag visserligen inte fast i "gå ner i vikt-fällan", men jag är istället på väg att fastna i en annan fälla. Nämligen prestationsfällan. Jag presterar saker, och sen söker jag bekräftelse på det jag presterat - och det är på den bekräftelsen, som jag sedan bygger mitt värde.