Ätstörning = sjukdom?
Jag pratade lite med en vän om det idag. Om att jag skäms över och tycker att det är svårt att prata om att jag har haft en ätstörning. Hon menade att jag måste träna på prata om min ätstörning på ett sakligt sätt, som om det var en knäskada eller något sådant. Hon menade att det inte är mer skämmigt att ha en ätstörning än att ha ett brutet ben och gå på kryckor.
Hon har inga problem med att se en ätstörning som en sjukdom, som vilken annan som helst. Hon sa till och med att jag inte skulle skämmas, utan att det var ätstörningen som skulle skämmas för att den trängt sig på och lånat min kropp utan att fråga. :)
Jag kan inte riktigt se det så. Jag kan till viss del se det när det handlar om andra, men när det kommer till mig själv så känner jag för det mesta att jag får skylla mig själv. Visst hade det varit skönt om jag kunde se det som en sjukdom, för det skulle innebära att det inte är mitt fel att jag har bantat, hetsätit, kräkts, tränat och räknat kalorier. Det vore skönt att känna på riktigt att det inte är mitt fel...
Jag kan prata om att jag varit sjuk, för jag vet att det i allmänhet pratas om ätstörningar som en sjukdom - men jag fattar det inte i huvudet. Jag fattar inte hur det kan vara en sjukdom?
Hur tänker ni om ätstörningar som en sjukdom?
Jag tycker din vän har alldeles rätt, men det är svårt att ta till sig. Jag skämms också något otroligt mycket. Inte många i min närhet vet om min "sjukdom". Det känns ibland som om man själv har valt bulimin framför annat. Precis som en alkoholist som "väljer" att dricka alkohol fast att han inte behöver det. Ja, du förstår nog hur jag menar. Men jag ska i fortsättningen tänka som din vän, det kanske blir lättare att prata om det då. Kram på dig.
Jag är jätteöppen med att jag haft en ätstörning nu mera, innan har jag alltid skämts så otroligt och känt mig som en dålig människa. För jag har tyckt precis som du, det är ju jag själv som velat gå ner i vikt och gjort en massa dumt för att göra det, hela tiden medvetna beslut liksom. Men ju mer jag pratar om den desto mer kan jag känna att det faktiskt inte har varit ett fritt val jag gjort, den friska Cim skulle aldrig gjort det jag gjort. Min pojkvän säger att jag kan jämföra det med en alkoholist, visst att det var jag som tog första klunken, men jag kunde aldrig veta vilka konsekvenser det skulle få. Det är lätt att tycka att man borde skylla sig själv, men innest inne så är det inte något man skulle gjort om man mått bra.
Stora kramar och ta hand om dig!
Jag har också svårt att se det som en sjukdom. Både för att jag ibland klarar av att leva och känna mig lycklig och helt normal- äta normalt, göra normala saker, inte tänka på min kropp. Då kan jag inte vara sjuk ju, för bevisligen så klarar jag ju av att inte hetsäta eller banta?
Dessutom har jag läst nånstans att om man ser det som en sjukdom är det lättare att liksom "ta på sig offerkoftan". "Jag har en sjukdom, det är inte mitt fel, inget jag kan styra, jag tappar kontrollen". Det gör man ju? Men egentligen så har man på nåt sätt i verkligheten, eller i alla fall på ytan, ju förmågan att bestämma själv vad man stoppar i munnen?
Okej, jättelångt inlägg:p Men en annan grej jag har läst är att om man ser det som en sjukdom blir det inte lika mycket av en identitet. Jag är tjejen med bulimi, liksom, och vet inte vem jag är utan den. Sedan tror jag också att det spelar roll om man säger att "jag HAR bulimi", eller "jag ÄR bulimisk". Man ska nog inte se det som att det är något man ÄR, utan nåt man HAR, och kan bli av med.
Hej hittade nyss till din blogg och har skummat igenom den lite :) hur är allt med dig nu? går du i behandling nu? massa kramar
