En liten tanke om återfall
Ett återfall är aldrig detsamma som att man måste börja om på ruta ett. Se återfallen som ett tillfälle att lära dig mer om dig själv och om dina reaktioner., både fysiska och psykiska. För visst kommer återfallen, men de kommer att bli mer och mer sällsynta. Det viktiga är att du inte går och väntar på dem för att sedan kunna säga jag visste väl det! Jag är totalt värdelös som inte ens klarar av ett normalt förhållande till mat! Lev här och nu, en timme i taget, så kan du faktiskt bespara dig lite oro.
Jag försöker oftast att göra precis så... När det börjar gå snett och jag helst av allt bara vill gräva mig djupare ner i ätstörningen - då försöker jag oftast ta ett steg tillbaka och titta på alltihop utifrån.
Vad är det som händer?
Varför blev det så här?
Vad var den utlösande faktorn den här gången och hur reagerade jag på den?
Hade jag kunnat reagera på något annat sätt, eller är det här något som jag behöver undvika helt och hållet ett tag framöver?
Behöver jag ändra på något i mitt sätt att leva?
Hur tänker ni om återfall?
Angående återfall så har jag själv börjat inse att det är en bit som hör till tillfrisknandet. Det går inte att blir frisk i en handvändning, hur gärna man än vill. Återfallen kommer finnas med, kanske under väldigt väldigt lång tid, men förhoppningsvis blir de färre och färre samt att det går längre tid mellan gångerna. Jag tror det gäller att inte klanka ner på sig själv för att man faller dit ibland, vilket i mitt fall är väldigt lätt hänt. Tror också det är viktigt att åter börja ta en stund i taget, ett mål i taget. Det låter så lätt och enkelt, men tyvärr är det inte alltid det. Det vet vi nog båda två tyvärr.
Förresten, det där med din "måbra-låda" med texter.....jag har en måbrabok som jag satt in positiva bilder och tankar i. Låter lite som din låda tycker jag. Faktiskt bra att titta i för att i de svåra stunderna försöka påminna sig själv om varför det är värt att ta nya tag och fortsätta figthen.
Stor styrkekram till dig!
Precis, så tänker jag med! Så länge man kan se att det har gått snett och gör sitt bästa för att rätta till det så är det inte hela världen, man är ju bara mänsklig! Stora kramar !
Hur många gånger man än må falla så blir det ju aldrig bättre av att tänka att man är värdelös, kass och liknande; utan baksteg kommer man nog aldrig framåt (och det är väl kanske lite så jag ser på återfall). Även om det är ett steg bakåt och två steg framåt så slutar det hela ändå med att man kommer fram, även om det må ta ett tag.
Hur går det för dig nu? Jag kan inte låta bli att bli lite nyfiken. Och givetvis; hur mår du?
Kram på dig, och var rädd om dig!
