Allt prat om mat gör mig tokig.
I går kväll var vi i kyrkan och jag hade bestämt mig för att äta kvällsmat där, för första gången på säkert ett år. Jag ställde mig i den långa kön till fikabordet och funderade länge på om jag skulle ta en macka och en kaka eller två mackor... Tillslut bestämde jag mig, tog en macka, en kaka och en kopp te och gick och satte mig vid mina vänners bord. Mackan gick bra och jag satt och pratade med en kille som jag inte kände sen innan. Kakan gick också ganska bra, tills en av mina vänner började prata om kakan... De andra runt bordet hängde på hennes prat..
Ni vet: "undrar hur mycket smör det är i den här?" "Äsch, den är ju så liten... det kan man träna bort i morgon..." "Nej, den ser verkligen inte god ut..."
Bla, bla, bla...
Jag försökte stänga av öronen, för jag pallar verkligen inte den typen av prat. Jag är tillräckligt osäker som det är, i mig själv - behöver inte få det bekräftat.
Jag gick därifrån, in på toa och grät en stund. Hur gör man för att klara av den typen av diskussioner?
Man hamnar ju i dem hela tiden, och det kommer man ju göra hela livet. Det går ju inte att komma undan.
Visst, till vissa kan man ju säga som det är. Och jag borde nog göra det till de här vännerna. De vet inte hur jag reagerar på deras prat och jag är ganska säker på att de skulle prata mindre om sådant om de visst att jag har en ätstörning. Men, det är ju inte helt lätt att bara berätta det sådär. För vänner som man umgåtts med i några år, kommer de alls tro mig? De har ju inte märkt något hittills...
Jag vet inte.
I eftermiddag ska jag i alla fall iväg på tårtbuffé och men jag ska inte äta tårta. En annan vän har lovat att baka en kaka utan grädde och ta med sig, så den ska jag äta av... Känns helt okej...
Hoppas ni får en bra dag!
Jag vet hur det känns men om det är till någon tröst så vänjer man sig vid sådant prat, men det är hemskt, man borde inte prata om sådant man vet aldrig om det är någon som har problem med att äta. Fyfan.
Jag vet precis hur det känns! Det som gör mig så rädd är att det alltid kommer att vara så. Folk kommer aldrig att sluta att prata om mat och kalorier runt omkring mig så det enda sättet att överleva i den här världen är att jag lär mig att hantera det, att jag blir så stark i mig själv att deras kommentarer inte fäster! Jag önskar att jag kunde ändra på resten av världen istället för mig själv. Det känns lättare... =(
Jag får så ofta kommentarer när jag tränar på att äta onyttig mat. "Hur kan du äta en bulle som mellanmål? Det är ju hur onyttigt som helst!" (De vet inte att jag är sjuk.) Det är NORMALT att äta en bulle till mellanmål ibland! Jag ska alltså behöva lära mig att äta sånt som är onyttigt medan resten av världen strävar efter att lära sig att äta MINDRE av sånt. Det blir så konstigt!
Svar:
Artikeln är dubbelbottnad! "Modellen är snygg TROTS att hon inte har en platt mage." Som om den platta magen vore det perfekta! Borde det inte vara tvärtom? Hon är snygg FÖR ATT hon har en normal mage!
Hon har ett BMI på 25 och i mina tankar är det normalt men på gränsen till övervikt, ändå känner jag likadant som du Bullen: när jag ser mig själv i spegeln ser jag en tjej som är större än henne!
