Vaniljbullen

Det är deppigt idag. Väldigt deppigt, och det värsta är att jag inte vet varför...

Det började egentligen igår redan. Jag skulle ju planerat min vecka, men det gick verkligen inte. I stället skrev jag en mindre handlingslista (mjölk, fil och frukt och sådant) och gick till affären för att handla det. I affären plockade jag ner det jag skulle i korgen men sen tog det bara stopp. Jag fick ångest och svårt att andas och började se omkring i affären efter något jag kunde kräkas upp... Det kändes verkligen som att jag behövde kräkas, för att bli av med den där ångesten som dök upp från ingenstans. 

Hade detta varit för ett år sedan, hade jag utan att blinka stoppat korgen full med "barnkalasmat" och skamsen gått till kassan och skyndat mig hem och vräkt i mig det för att sedan hänga över toaletten resten av kvällen.

Nu gjorde jag inte så, jag kunde inte göra så. I stället vankade jag runt där i affären ett tag, utan att hitta vad jag sökte. Jag hittade inget som lockade och det gjorde mig frustrerad - jag ville ju bli kvitt den där ångesten!
Tillslut gav jag upp, satte mig på en pall och ringde en vän och sa som det var. Jag är i affären och har lagt vad jag ska ha i korgen, och ändå kommer jag inte härifrån. För det känns som att jag måste ha något mer, så att jag kan kräkas...

Välsignade vän! Du satt tålmodigt med telefonluren vid örat, medan jag hulkade färdigt och tillslut kunde förmå mig att gå mot kassorna med min mjölk och min fil. Du pratade lugnande till mig, medan jag lade upp mina varor på bandet, betalade och packade ner i min påse. Välsignade vän, välsignade vän!

Det har faktiskt hänt saker det senaste året, även om jag själv inte alltid märker det...

Senare på kvällen, efter middagen, kom gråtattack nummer två. Från ingenstans, rätt som det var så bara kom tårarna och igen visste jag inte varför. Jag grät en stund för mig själv, pratade med en kompis i telefon - skrattade lite, grät lite till, fick kvällsmatssällskap av grannen och skrattade igen, gick och la mig och kunde inte sova. Låg länge och vred mig och kände ångesten och känslan av total okontroll. . . Tillslut gav jag upp, gick ut i köket och diskade upp all gammal disk som stod på diskbänken och gick och la mig igen. Nu, kunde jag sova...


I morse vaknade jag för sent (skulle till sjukhuset på möte)... Började gråta när jag insåg att jag hade bråttom, tänkte skita i mötet men slängde tillslut på mig kläderna och stack iväg - utan frukost i magen. Kändes jobbigt... När jag satt där hos psykologen kom tårarna igen, och fortfarande hade jag ingen förklaring.


Jag tänker vända det här nu!
Jag tänker göra det bästa jag kan av den här dagen.

Jag åt en macka till mellanmål när jag kom hem från sjukhuset nyss, och nu ska jag snart plocka undan på köksbordet och sätta mig och plugga fram tills lunch... I kväll ska jag sticka och vara kreativ, för jag vet att jag mår bra av det.

Nu är det pluggdags!
Hoppas ni får en bra dag!
Kram!