Vaniljbullen

Jag kände mig som världens svullo, den söndagsmorgonen. Jag skulle inte lämnat sängen överhuvudtaget, om jag inte varit tvungen. Inga kläder i garderoben passade på min feta, äckliga kropp, inga kläder i världen passade... Jag vill minnas att jag tillslut drog på mig ett par pösiga byxor och tänkte att det egentligen var skit samma vad jag tog på mig - alla skulle ändå titta på mig och tänka att jag var ett himla fetto!
Minuten innan jag skulle gå hemifrån fick jag se på mig själv i spegeln, och brast ut i gråt. 'Jag skiter i det här', tänkte jag... 'De får klara sig utan mig, jag kan inte visa mig bland folk'.

Med andan i halsen sprang jag in i kyrkan och upp för trappan till kyrksalen. Försenad, väldigt försenad... Repet var i full gång och jag greppade min mikrofon och hakade på.

Jag blundade, andades in och drabbades av en betvingande visshet.

Här står jag, liten, eländig och trasig, och ändå får jag sjunga till Guds ära. Gud är oföränderlig, Gud är Gud - alldeles oberoende av hur jag mår och var i livet jag står... Gud är värd att lovsjungas, alltid! Jag får lägga undan det som gör ont, det som skaver och tynger och rikta hela mitt jag mot honom. Det är befriande, det är betvingande, det är alldeles oemotståndligt... Inför Gud är jag inget svullo, inget fetto. Inför honom är jag hans älskade barn...