Att vara orolig för sin vikt
Det gör mig så ledsen. Och jag önskar att jag kunde göra något för att få dessa barn och ungdomar att förstå hur vackra de är. Jag önskar att jag kunde ruska om dem och blåsa in självkänsla och insikt i dem.
Måste skynda mig till skolan nu, var bara tvungen att skriva något om GPs artikel...
Av en händelse ramlade jag in här idag via en annan blogg. Jag tycker jättemycket om hur du skriver. Att du håller en skön och positiv ton utan att bli lättviktig kring det som är jobbigt och slitigt. Jag är precis i startgroparna för min egen behandling (bulimi) och har upptäckt att jag verkligen kan hitta styrka hos andra, i deras bloggar.
Så mig får du förmodligen dras med ett tag...
Ta hand om dig!
Det är hemskt egentligen, att det är så otroligt mycket oro över något så simpelt som vikten; för så länge man inte är otroligt överviktig så spelar det väl egentligen inte roll? Alla dessa hekton som sätter griller i huvudet på vem som helst.
svar; tack för att du ville svara på mina nyfikna frågor hörredu. av någon anledning tycker jag att det är oerhört intressant att läsa om andras, mer specificerat andras sjukdomar (dock håller jag tummarna för att det är mänskligt, att vara nyfiken)
lyckades du komma ur bulimin själv eller blev du "övervakad" så att säga?
jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara att klara sig ur det helt själv, eftersom att jag själv blev inlagd och på så sätt inte hade någon chans att hetsäta (och stoppa huvudet så djupt ner i toaletten som det gick).
hur som så är du stark som har tagit dig ur det, så när, och förhoppningsvis blir du helt fri(sk) en vacker dag. kram påre!
