Vaniljbullen

Våren ligger för mig till stor del täckt i dunkel. . . Veckor och dagar flyter ihop och jag har en underlig känsla av att den på något sätt passerat utan min närvaro. Trots det har jag i allra högsta grad varit närvarande. . . Jag har kämpat, kämpat lite till, upplevt hopplösthet, nästan givit upp och tagit nya tag och kämpat igen. Och det har givit resultat. 

Jag är inte frisk, ätstörningen gör sig påmind nu och då i tankar och känslor som utifrån sett tycks helt ovidkommande. Sjukdomen vill fånga in mig igen, den vill ha mig i sitt grepp helt och fullt. . Ibland låter jag mig luras, men jag blir hela tiden bättre på att genomskåda den och avslöja dess bedrägliga intentioner. Långsamt går det och det tycks som jag behöver ständig bekräftelse på att min bedömning är riktig, Men en dag ska jag våga lita på mig själv och mitt eget omdöme, helt och fullt... 

Jag tror att det är därför jag är tillbaks här. För att jag inte vågar släppa taget och kasta mig ut, för att jag fortfarande behöver ständig bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll, för att jag inte kan lita på mig själv. 


Några saker har jag lärt mig sen sist: 

Jag ska bara läsa bloggar som bygger upp och som är på väg åt samma håll som jag och jag ska aldrig, aldrig någonsin nämna en siffra, som har med vikt eller kalorier att göra, i min egen blogg. Jag har insett hur jag själv påverkas av att läsa sådant och jag vill inte påverka någon enda människa i fel riktning!